söndag 4 december 2011

Värdefullt papper

Jag har arbetat som en iller i flera dagar med mamma och pappas bröllopfest. Det är lite arbetsamt att ljuga och le när man skall skall arbeta med släktingar som man inte tycker om eller vill ha med att göra i vanliga fall. Det var svettigt men det gick och sedan åt vi hemlagad mat vi 25 som kommit för att fira två gamlingar som varit gifta i sextio år.Våra föräldrar var nöjda och alla fick äta sig mätta på hemlagad mat så festen får räknas som lyckad. Att vissa inte ville prata med varandra och att några andra uttalade sig om allt och alla lämnade jag där hän. Skönt att festen är över tycker jag

Min lilla rara granne har flyttat till ett demensboende och det är både skönt och tragiskt.Skönt är det för mig för nu slipper jag rädda henne när hon kommer ångande med sin rollator för att ta sig ut via trappan. Det blev så jobbigt så jag kunde inte sova för jag kände så stort ansvar för att hon inte skulle skada sig. Efter några akututrykningar så klagade jag hos Vård- och omsorgsnämnden. Grannen bor nu på ett demensboende och jag är så löjligt känslig så nu har jag dåligt samvete för att min agerande skickade henne till ett annat sorts hem.

Nu är jag jättetrött efter att varit på teaterövningar från 10.00 till 17.30, ett känslosamt möte med alla andra i gruppen.Vi slutade höstterminen idag och det blev så att många av oss grät när vi skulle prata om våra känslor. Det blev ett katarsis som jag ser det - befriande och ärligt. Kursen börjar igen den 9 januari och jag längtar redan.

På fredag eftermiddag fick jag bland de vanliga fakturorna och erbjudandena ett stort kuvert. Min nyfikenhet fick mig att ge reklam och räkningarna till min egen trötta make medan jag öppnade den stora posten.Jag har fått examensintyget på att jag studerat konstvetenskap och faktiskt har en examen. Ingen i min släkt verkar gilla det jag gjort utom mannen i mitt liv men det gör ingenting. Jag skall rama in diplomet för min egen skull och vara stolt över vad jag gjort. Jag känner mig duktig över mig själv och konstigt nog sä känns det bra att veta och ha svart på vitt att jag alldeles själv gjort något bra vid ganska hög ålder. Jag tänker inte gå runt i ett självgott rus men jag känner mig stärkt i mig själv en stund här i livet.

Tänk att jag är så duktig - jag klarar vissa mål och det har jag bevis på.

söndag 27 november 2011

Köttslig lusta vore inte dumt

.....om jag orkade bara. Det är advent som betyder (lite olika) ankomst eller förväntan. Själv hatar jag för tillfället allt, och i synnerhet allt med julen. Jag vet att jag är överspänd och löjlig på alla håll men jag skulle vilja försvinna in i en evighet och aldrig komma tillbaka.Jag är helt införstådd med inställningen hos omgivningen men att ta livet av sig framstår som ett ganska trevligt alternativ emellanåt.

Mina dagars upphov skall strax fira sin 60-åriga bröllopsdag utan att förstå vad det innebär för omgivningen. Jag är så oresonlgt korkad så jag lovade att sköta festiviteterna med min äldsta brors benägna hjälp. Han åker till Portugal han på jobb och tar sin fru med - trevligt för honom och min svägerska när den stora dagen infaller. Det som han lovade fixa blir inte av och han har tydligen missat att meddela sina barn om vad han lovat att de skall göra och bidraga med.Han åker bort och hans barn nekar komma för att inte farföräldrarna inte inbjudit dem till någon fest (och han tydligen inte skickat inbjudan vidare).

Min andra bror är mycket upprörd för att han inte är inbjuden och inte hans barn är det heller (det skulle första brodern ordna). Att försöka få mina syskon att förstå att våra föräldrar är senila tycks inte gå in och att saker och ting inte fungerar beror på deras ogocentiska läggning och min försummlighet.

Min syster ena syster tar inga råd och de som eventuellt faller henne på läppen är hennes egna och det får det vara bara det fungerar. Enligt vårt moderskap är hon fantastisk duktig och intelligengt som sina barn - det är ju skönt att ha sådana enotma snillen i familjen men roligt är det inte när ens egna barn alltid kommer till korta i jämförelse.Minsta systern är såååå enormt duktig och har så fantastiska barn som hon kämpar för som en lejoninna och hon är jättejätteduktig hon också.

Jag kräver inte att min släkt skall skrika :Halleluja, bara de tänker på mig inte alls. Jag är inte avundsjuk på mina syskon heler men jag vill få rätten att behandlas som den människa som jag är och som jag försöker vara i den närmesta kretsen. Jag vet att minba föräldrar är så jobbiga, jag vet också att jag lovade ordna deras bröllopsdag för att de inte klarade det. Likaså vet jag att man tydligen kan sparka på mig för att jag är som jag är - faSt orkar inte så mycket mer.

Den bror som inte åker till Portugal har lovat att skala potatis, min dotter fixar omkringsakerna och jag gör massor med kalops, som säkert inte kan kallas festmåltid - men jag orkar ingenting annat.

När man mår så här och bara vill försvinna från allt och bara dö så finns det saker som håller en kvar och de kan vara löjliga det är jag medveten om.En är mannen i mitt liv hur luggsliten han än må verka men varm är han och han är trygg att krypa nära och det är skönt omslutas av hans armar.

Det politiska partiet jag tillhör har gjort horribla skattemässiga utspel i landstinget som jag är glad att jag inte är med aktivtoch påverkar.Illa får det mig att känna och när någon (gärna syskon) påpekar att jag är dum i huvudet och borde ha en käftsmäll när jag pratar politik eller om kurser jag gått på universitetet då vill jag försvinna.

Jag är så rädd att min luggslitne riddares släkt tror att jag lever på honom för det göt jag inte.Han är min man och han har det varmaste hjärta och händer man kan tänka sig.Han har alla brister som en människa kan ha och det är precis som jag själv är förskaffad. Det är tryggt att somna med honom nära sig även om köttslig lusta är ett sällsynt förehavande i vår säng. Att känna hans kropp mot min får mig att vilja leva en stund till.Kroppens värme är viktigare än lusta.

Igår var mannen i mitt liv och jag hembjudna till vår landsahövding på Värmlandska Akademiens Högtidsmöte. En enorm upplevelse på alla sätt och temat var KÄRLEK.
Kärleken skildrades på många olika sätt där vi minglade runt med ett vinglas i handen och samspråkade med olika trevlig människor inom kultursfären. Min man var så stilig i stålgrå kavaj,svarta byxor och mycket elegant slips till den vita skjortan. Själv bar jag en lila klänning till svart kavaj och lila accesoirer.

Tänk att höra Håkan Hagegård deklamera till Elisabeth Boström spel på flygel eller förre riksmarskalk Ingemar Eliasson berätta om den 49å-riga Georg Adelsparre och förälskelse och bröllop med sin 17-åriga brud och deras lyckliga äktenskap. Det var lika underbart som att lyssna på julevangeliet på Dalbymål eller att få se årets stipendiat Jörgen Zetterqvist presenteras av min favoritprofessor alla kategorier Hans Olof Broström.

Det var skönt med ett andningshål som detta illustra sällskap gav oss,det må varA Att det bara vart för någora timmar men det gav min själ (eller psyket) andhämtning den stunden. Jag är nog överkänslig och dum men det är jobbigt att leva ibland och det är inte sett som något bra altenativ hos mig när det är en hemsk uppförsbacke utan slut. Jag är inte någon märkvärdig människa det vet jag och påminns om ofta av min omgivning - men trött är jag intill benen. Jag får krypa nära min man, sniffa in hans kroppsdoft och hoppas på att jag somnar. Det är väl vad jag kan komma kroppslig lusta och längtan närmast just nu. Det är väl det enda som får mig att inte gå under helt och hållet. Att jag låter patetisk bjuder jag på för det har jag hört så många gånger förr men så här känner jag mig nu.

Att klamra sig fast vid livet gör många och det får väl även jag göra för släktens skull. Jag är så trött över att vara ifrågasatt för den jag är och vad jag tycker men jag försöker hålla näsa ovan vattenytan. Kanske kan jag samla ihop mig efter den fantastiska bröllopsfesten och må lite bättre och kanske kan jag göra det jag lovade Håkan Hagegård att göra. Han tyckte att jag skulle skriva för Värmländska Akademiens encyklopedia om den enda romanska tympanon som finns kvar i länet.

Herre Gud så hopplöst gnällig jag låter! Sorgligt att jag faktiskt känner mig så hopplös och gnällig som jag ger uttryck för. Jag önskar så att känna lusta till min man,till att agera och verka. Tänka att skratta och må bra och inte känna att allt är fel eller att jag är en gnällspik. Det kommer en tid då jag kan gå på min egen väg utan att känna skuld och trötthet jag vet det, svårast är att jag inte vet när.Det andra om jag kan vänta på det ögonblicket - jag är förtvivlat trött och orkar inte hitta andningshål som ger mig styrka.

Jag skall härda ut, men det känns hopplöst emellanåt.Kanske blir det inte av den köttsliga lusta som jag skrev om men värme och närhet som värmer vore underbart att få njuta av - härda ut är det som behövs. Jag måste härda ut för att komma till framtiden. Vet inte hur men jag bidar min tid för att gråta nyttjar ingen och gråta kan jag inte längre.

Patetisk är jag.

lördag 19 november 2011

Äldrevård

Hon är söt som socker min granne - små bruna pepparkornsögon, ett vitt hår och en spröd kropp.Vi möttes i trappen förra veckan för vi skulle båda ut för att handla. Jag behövde glödlampor och en påse mjöl, hon skulle ha en "sån där" för att "ha den till det" och för att handla försökte hon ta sig ner för två halvtrappor med sin rullator. Jag försökte få henne tillbaka in i hennes lägenhet under förevändnig att hon kanske behövde ha sin kappa på sig för att det var så kallt ute.

Inne i lägenheten ringde grannens telefon men det tog hon ingen notis om så jag svarade i hopp om få kontakt med någon som visste vad jag skulle ta mig till med den lilla damen.Det var Hemtjänsten som ringde för att när grannen gick ut ur sin lägenhet så utlöses ett larm som går till hemtjänstens kontor och vidare till någon som är ute hos någon annan vårdtagare i området.Kvinnan som ringde bad mig att stanna kvar hos min granne så skulle de kunna vara hos oss inom 5 - 10 minuter. klart som korvspad stannade jag där jag var medan jag i mitt stilla sinne undrade vad som hänt om jag inte kommit ut ur vår lägenhet precis när jag gjorde och om jag inte svarat i grannens telefon strax efteråt.Allting löste sig när personalen anlände och jag kunde fortsätta mot ICA.

Igår var det dags igen - en liten dam (min granne)stod utanför min dörr med sin rollator för att ta sig till trappan och vidare ut på gården. Hissens funktioner och läge fanns inte i hennes tankevärld men ut skulle hon.Rollatorns korg var fylld med blandat bohag som hon skulle ha med sig och hon hade sin kappa på men inget på fötterna. Mannen i mitt liv blev beordrad att ringa till områdets trygghetsvärdar för akut hjälp medan jag försökte hindra henne från att ramla nerför trappeländet. Småpratande om kråkor kom vi fram till hennes öppna dörr och där blev det tvärstopp. I hallen ringde hennes telefon men innan jag kunde göra något fick grannen tag i dörren och slog igen den. Där skulle vi inte in och det var inte hennes lägenhet heller. Vi fortsatte att diskutera kråkor jag och min 96-åriga vännina tills trygghetsvärdarna för oss boende kom och tog över omsorgen om henne.

Jag är glad att allt hände innan trygghetsvärdarna slutade för dagen och inför helgen för då vet jag inte vad jag gjort om jag inte hade lirkat in henne till mig på lite kaffe. Nu har jag fått veta att grannen står i kö för ett äldreboende för dementa - men sådant kan dröja det vet alla. Jag är inte rädd för att se till den gamla damen inte på något vis men min ångest håller på att bli pyramidal nu. Varje gång jag öppnar dörren fruktar jag för att hitta lilla I.som fallit utför trappan med rollator och allt. Hon kommer absolut att bryta allt som kan brytas om hon inte slår ihjäl sig - och i hennes lägenhet ringer hennes j*^la telefon därför att hon bröt en strömkrets i dörrlarmet när hon gick ut. Hjälp anländer inom 5 - 10minuter efter att kontakt etablerats med klienten, det vet jag nu men det hjälper inte I. och inte mig. Vi kan inte låsa in henne vi som bor runt omkring även om man vill det, inte heller stänga av empatin eller oron för henne.

Grannens släkt bor inte i närheten men de försöker vara här så mycket det går fast hon oftast blir mer orolig då.Det blir nog att hoppas att någon dör på något boende så vår granne får flytta för sin skull och ärligt talat för släktens skull och även för oss hennes grannar. Tyvärr har alla dåligt samvete efter senaste tidens avslöjande om vanvård inom äldreomsorgen men det är faktiskt vanvård som det är nu också som grannen utsätts för. Något måste ske mycket snart för vi skall inte frukta att få se grannen nedanför trappen medan hon vaktas av ett larm på dörren som genererar en ringande telefon i hennes tomma lägenhet.Att det skall vara så kämpigt för vissa att bli gamla!

onsdag 16 november 2011

Ett litet kalas

Föräldraskapet har om några veckor varit gifta i 60 år och det skall firas på något vis. Jag och äldsta brodern föreslog en tyst minut men det föll inte i god jord. Nu är det beslutat i sann Lars Norenanda att vi syskon skall ordna festiviteterna istället. Tydligen har inte inbjudningar gått ut till alla "nära och kära" om vad var och en skall göra och vilka som skall vara med på skojsigheterna.Hastigt och (o)lustigt har jag från att vara kalopskokare blivit festgeneral utan att vilja det.

Ett syskon känner sig inte ordentligt inbjuden och äkta hälften vill inte skala potatis utan tycker att ris blir bra. Syskon nummer två är svårt angripen av smärtor efter en ohyggligt komplicerad operation så vi får se om det blir efterrätt ordnad där.Hennes äldsta skall få förtroendet att duka lokalen där vi skall vara.

Nästa syskon får jag inte belasta för hon åker tåg med sin fästman och det är tydligen krångligt för kvinnor +40 men jag diskuterar inte det.Storebror han har fått veta att han skall på jobb i Portugal just när partyt kör igång, det är inte föräldraskapet informerad om än.

Min mor och jag har haft ansträngda relationer ett tag men det är bara att svälja för jag orkar inte vara den elaka dottern och jag skriver det mesta på demensens konto. Min far har dock glimmrende öjenblikk då och då. Igår ringde han och ville sälja den trehjuliga cykeln han fått av mig och mannen i mitt liv för ett bra pris. Han hade tänkt ta 1300:- för en cykel som gått en kilometer och som kostar 12000-13000. Vi får se vad det blir av det hela men jag vill ha ut en del och det skall jag ha till mitt fadderbarn.

Undrar för övrigt om McDonalds kan ha skojsigheter för vuxna - att jag tar de närmaste 30 familjemedlemmarna med mig till ett hamburgeri för ett skrovmål med ballonger och hattar. Jag slipper organisera och diska, var och en äter det h*n vill och sedan är allt klart. Tänk att slippa balansera kalopsgrytor och annat rart på en stadsbuss, det tål att tänka på.

För övrigt har jag inget att rapportera från mitt gråa vardagsliv.Mannen i mitt liv är vacker,Ester och Gunvald mår bra och snart är julen äntligen över(å Julholt också hoppas jag).

fredag 11 november 2011

Bra början

Det är någon minusgrad ute när jag kollar termometern. Stenhårde Gunvald har påbörjat dagens jogging runt väggarna i lägenheten medan Surögda Ester klockar hennes varvtider sittande under taket uppe på höga bokhyllan.Ester har redan varit ute på balkongen för att kolla grannhundarnas morgonpromenad och även ätit frukost tillsammans med mig.

Maken han sover sin skönhetssömn och har inte märkt att jag är strax skall ge mig iväg. Det är bara skorna och min tjocka jacka som skall på så är jag redo. En lördagsmorgon som vaccinationsvakt för Röda Korset på vårdcentralen blir min uppstart på helgen. Det blir nog en bra helg som jag ser det - Fars Dag och en födelsedagsuppvaktning samma dag blir också bra.

På med vantarna och mössan - nu sticker jag.

onsdag 9 november 2011

HEJ!

Mitt pappa lever och är hemma.Jag lever som ni ser här i bloggen, och min mamma lever om.Jag diskuterar inte eventuell hemtjänst längre med henne eftersom hon inte anser att hjälp behövs och jag bara är elak och lägger mig i. Jag cirklar runt mina föräldrar men gör inga anstalter för att lägga mig i - det är deras liv.
Så då var det avhandlat.

Så konstigt vi människor reagerar och så olika vi fäster oss vid olika saker som sker. Jag såg Dokument inifrån på söndag och blev så fruktansvärd upprörd på hur förhållanden varit på två av Caremas äldreboenden.Jag tyckte det var så fruktansvärt hur man snålade in på allt från blöjor till uteaktiviteter. Att behöva ligga naken på plast och med plast över sig för att man har svår diarre'och ha avföring från topp till tå låter så fruktansvärt.Tyvärr var det sant och kvinnan det gällde tillbringade sina sista timmar i livet så.

Fallen som togs framm saknade motstycke och sammantaget blev det ett otäckt scenarie som utspelades framför oss - allt på grund av snikenhet och bonustänkande. Det som slog mig som åskådare var att man verkade glömma vad arbetet innebar, att ta hand om gamla sköra människor som inte längre kunnat göra sig hörda.

På kvällen kunde jag inte tänka på något annat än vårdskandalen som jag fått se och jag skrev ett mail till ordförande för Vård och omsorgsnämnden för att få veta att Carema här i staden sköter sig.(Svaret jag fått var lugnande).

Morgonen därpå blev jag stoppad utanför tvättstugan av en något nyfiken granne som frågade om jag sett det fruktansvärda på tvn. Jag hade inga skäl att förneka det och höll med om att det var hur hemskt som helst att göra så mot gamla och sjuka.Kvinna stirrade på mig och sa bara:"Jag tänkte på hästen jag". Missförstå mig rätt men hon tänkte bara på en hopphäst vars kroppspulsåder brast under en tävling som sändes samma dag som reportaget om vårdskandalen. Jag är en en människa som älskar djur och tokig i hästar har jag alltid varit men jag tycker ändå att hästen fick ett relativt snabbt slut även om det blev spektakulärt på grund av att det var under en tvsänd tävling.

De gamla som vanvårdades blev det bakom stängda dörrar och det var inget ljus på detta innan reportaget visades.Det svåra var att dessa människor som man berättade om var någons make/maka, mor,far eller syskon.Det kunde ha varit min man eller min far som satt där med liggsår och med avföring och urin rinnande efter benen.Tycker ni att jag är hemskt känslokall när jag tycker att det är bra mycket otäckare med vanvård av människor än att en häst blir akut sjuk och dör så får ni tycka det. Ni är inte ensamma om den inställningen för min granne tycker det med men jag tycker människan alltid skall gå före,alltid.

Nu skall jag äntligen sova och vänta på bättre tider.Sov gott, det känns bra att vara i bloggen igen.

fredag 28 oktober 2011

Stroke

Hon är 82 år och mycket handikappad. Hennes hjärta är dels mycket förstorat och förtjockat och andningen tung av hennes kroniska astma och KOL.Benbrott i här och där i kroppen är det ständigt på grund av hennes benskörhet och urkalkade skelett.Omläggning av hennes bensår görs nere på vårdcentralen av distriksköterskan.Alla krämporna plus en enorm övervikt gör att hon endast kan ta några få steg och då med stöd av någon annan eller inventarier i bostaden - utanför den har hon en elektrisk rullstol en så kallad scooter för att ta sig fram.

Stödet och all hjälp för den kvinna i det dagliga livet är hennes 83-åriga make som varje morgon duschar henne,ser till att hon inte ramlar vid toalettbesök,lagar hennes mat och i övrigt finns till för henne. De vill inte ha hemtjänst för man klarar sig själv och det är en onödigt utgift enligt henne.Vad hon inte tycks tänka på är att hennes gamla make är by-passopererad,har diabetes, är gammal och till det har stora minnesproblem.Han kallar henne fortfarande "min flicka"efter sextio års äktenskap och han är så fin när de "går ut" på sin dagliga luftning.Det är en tur till distriktsköterskan och mataffären 200meter från hemmet.Hon på scootern och han med sin rollator erskorterar henne.

Det är mina föräldrar jag skriver om som ni säkert förstår. Min arma mamma har en monumental dödsångest när det gäller sig själv och även när det gäller pappa. Hon vet att hon inte klarar sig utan pappas omvårdnad och om han dör eller blir sjuk så måste hon till "hemmet".

Igår fick min far en stroke när han och mamma handlade.Istället för att "besvära" någon som kunde slå larm till vårdcentralen så bogserade mamma sin lutande man hem hängande över scootern.Väl hemma ringde hon ambulans och mig för att jag skulle åka till akuten och möta min far.Pappa finns nu på en neurologavdelning där avvaktar med den stora behandlingen med blodförtunnande då han har sina sjukdomar och sin ålder som spelar stor roll i sammanhanget.Han får god omvårdnad och min lutande far har bara ett bekymmer - vem tar hand om hans flicka?

Jag får ta hand om mamma, så får det bli så länge. Mina syskon är okvalificerade för tillfället. En av mina bröder arbetar i Piteå, den andra i Norge. Mina systrar kan inte för den ena är nyopererad för diskbråck och den andra bor och arbetar i Mölndal.Det som gäller är här och nu är att se till mamma och inte oroa pappa. Nästa steg är att se till att det görs en vårdplanering och bedömning av pappa där jag är med och är obekväm. I vårdbedömningen måste jag se till att mamma ingår som en del i vårdtyngden även om mina föräldrar anser att det inte finns problem för dem på något sätt.

Det är jobbigt att göra något mot sina föräldrars vilja, att på ett sätt omyndigförklara dem när det gäller vad de anser. Tyvärr finns det ingen väg runt om när det gäller akuta problem - mamma och pappa måste ha hemtjänst vad de än anser själv. Någon måste hjälpa till med hygien och annat,kanske med båda mina föräldrar. Försvinner pappas lutning och han kommer hem så skall han inte fortsätta med sitt tunga arbete med mamma, det är slut med sådant.Han måste tänka på sig själv och att han inte blir yngre och risken är stor att nya strokes kan inträffa.Genom att ta det lugnt är möjligheterna att få vara med mamma större än att slita med något han inte orkar.

Nu är det mammas välbefinnande som jag får ta hand om, pappa får den vård han behöver för tillfället. På måndag skall jag ordna med hemtjänst till mamma vare sig hon vill eller ej. Hon tycker säkert inte om mitt agerande men jag måste göra så nu när det är akut, när vi vet hur det blir med pappa så får vi väl vidareutveckla det hela efter hans behov också i samråd med någon käck biståndsbedömare.

Ett steg i taget gäller alltid så nu blir det bussen till mamma sedan besök till pappa på neurologen i eftermiddag.

onsdag 26 oktober 2011

Hemma men i paltkoma

Som den välstrukturerade människa jag är så ordnade jag för allt som skulle kunna hända innan, under och efter vår Madridresa. Så korkat att göra det när det som sker sker oavsett hur jag gör.

Två välpackade väskor och mannen i mitt livs gåstavar gjorde att resan verkligen skulle bli bra.Livet lekte då vi stod på stationen i Karlstad och fick höra att vårt tåg var försenat, präktigt försenat dessutom.Vi skulle missa anslut 1 och 2 och i slutänden vårt flyg från Skavstad. Jag har ingen aning om hur Rolf på reseservice gjorde men med en knippe nya biljetter och en annan route så kom vi fram bara 10 minuter senare än det var tänkt.

Vi blev mötta av Anybody och fikade med henne innan incheckningen och väskvägande.Madrid är underbart även om det blivit dyrare där(i synnerhet om man åker svarttaxi utan att veta om det)men kulturen och stämningen var manifik. Goyarummen på Prado är enorma men Rubens nakna kvinnor får mig att känna mig underbar. Det är valkar,hängande tuttar och rumpor som sackar rejält. Vackert är det ändå och jag känner mig Rubensk när jag skall iväg och vara krokimodell(som ikväll).På akademinn för de sköna konsterna var de fantastiskt vänliga och gav oss egen guide och tillgång till hiss för min luggslitne riddare.Guiden tyckte att jag hade en så stor och stilig karl så han växte ytterligare några decimeter till de två metrarna han redan är.Vi var mycket kulturella under våra dagar i Spaniens huvudstad.

Att äta gott är viktigt så vi åt oxsvansragu en dag och en annan dag var vi på Botin och åt spädgris. Mums , tre gånger mums. Gott vin fanns överallt så vi körde Husets där vi drog fram. Skinkmuseet är också ett bra ställe att frossa på. Vi har verkligen inte svulltit under vårt turistande.

Innan hemresan så gjorde makens sjukdom sig påmind så han var orolig för att vi skulle försova oss, att vi inte skulle hitta till flygplatsen o s v.Älskade gubben blir stressad och till slut blir jag irriterad fast jag inte vill bli det. Fem timmar före avgång var vi på flygterminalen och mannen min hade hela ansiktet fullt av något svart oljigt klet och en skjorta som var sjöblöt. Vart kamouflagemålningen kom ifrån vet vi inte men den gick att få bort med våtservietter och en ren skjorta fanns i väskan.

Med flyg och bussar var vi hemma tidigt på måndagmorgon och det var underbart. Stenhårda Gunvald mådde bra liksom Surögda Ester. Vi sov en stund och sedan var vardagen igång igen.

Jag hade beställt specialmix för Pitepalt på min vanliga butik - jag uttryckte mig nog vagt för en förpackning för 20 paltar visade sig vara en dito för 200 paltar. Idag gjorde jag en sats och nu är vi båda i paltkoma. Om favoritsvågern läser detta så är ett paltgörarpaket på väg till honom i denna stund. Anybody det kommer en bok till dig om en kvinna som får en BC-vovve och lite annat. Nu är det dags att tjäna pengar på min kropp så jag tar min morgonrock och går.

måndag 17 oktober 2011

Resfeber

I morgon bär det av mot Madrid.Jag har packat två väskor och sedan packat upp igen. Mannen i mitt liv måste veta och se vad som finns med och i rätt färg och storlek.Jag förstår mer än väl att mannen har resfeber för när man inte riktigt kommer ihåg vad som behövs med och vad jag gjort av saker och ting kan det bli rörigt.

Packningen blir extra rörig när jag har benägen kontrollör sittande bredvid som vill kolla listor som hela tiden kompletteras med nya måste-ha-med-grejor eller minimeras med avdrag för onödigheter. Surögda Ester är absolut nödvändig i bagaget enligt sig själv men det vet vi sedan tidigare. Stenhårda Gunvald är däremot ny i gamet där hon klättrande tar sig in i resväskor eller necessären och försöker gömma sig.

Hur det än blir så blir det endast två i familjen som åker och Ester och Gunvald står inte på boardingkorten.Det här skall bli ljuvligt och jag hoppas ingen blir jalu på oss där vi sitter i 24¤ värme och äter god mat med gott vin därtill. Ljuva tid så skönt det skall bli att varva ner i den vackra staden med de fantastiska museerna.

Vi ses och hörs nästa vecka.

fredag 14 oktober 2011

Livets resor

Sent igår kväll kom vi hem från en lång resa. I en hyrbil och med mig vid ratten for vi till Horndal för att vara med om begravningen av en faster till mannen i mitt liv. En resa på 60 mil t o r kräver en del förberedelser så vi steg upp i gryningen för att starta utfärden. Med en stadig frukost i magen och kläderna i en en väska äntrade vi vårt fordon. Med en gammal bilatlas,den luggslitne riddaren som codriver och Greta Pettersson Säger (GPS)inkopplad bör inget bli fel säger dom som vet - det blev fel ändå. Vägbyggen var inte inprogramerade vare sig i bilatlasen,mannen i mitt liv eller i Greta så det blev en liten sight-seeing inbyggd i vår resa.

En begravning är också en resa, en slutetapp på livsresan och för den som tror är det det sista resan till himmelen och evigheten.För de anhöriga kan det vara ett sätt att mötas för de som kanske varit rangerade på olika stickspår i livet utan att ha träffats på många år. Det har helt enkelt inte blivit av och alla andra har också varit på väg på sina resor mot sina egna resmål.Denna vackra höstdag möttes vi så vid en av Livets Centralstationer för att vinka av Faster för slutdestinationen. Vi var alla levande kusiner med respektive,kusinbarn och det enda syskonet till henne som samlades i Horndals kyrka.

Vi samlades inte för att begrava Faster fick vi veta av prästen,vi var där för att Tacka För Henne. En sådan ljus och fin ceremoni det blev när man fick insikt om vad prästen menade och så mäktigt och varmt det kändes i bröstet av att höra underbar musik. Man förstod vilken sorts kvinna Faster varit när Janne Schaffers "Norrland" fyllde luften eller Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå".

Vid samkvämet i församlingshemmet upptäckte jag att jag som ingift fått en ännu större släkt än jag haft tidigare - rolig och intressant är den dessutom. Genom min norrländska mor så vet jag att osannolika saker är högst sannolika. Den man som jag föll för som en fura här i Karlstad, han är döpt i Umeå av samma präst som konfirmerade min mamma i Umeå.En av kusinernas mamma(en annan faster) har troligen arbetat tillsammans med min mamma i köket på Frimurarhotellet i Linköping för 60 år sedan. Man säger att om två norrlänningar börjar prata med varandra så ger de sig inte förrän de är släkt så tanken svindlar för mig. Snart är det nog inte bara ingift jag är utan jag ÄR släkt helt enkelt om än på långt håll.

Faster hade tydligen försökt driva fram en liten kusinträff i flera år men ingen har kommit till skott tyvärr när livet brusar förbi som det gör. Nu har jag samlat ihop adresser till kusiner och andra berörda så får vi se om vi inte kan träffas på den norrländska plats som var HEMMA för faster. Hennes urna skall sättas ned i föräldranas grav och då tänker vi vara på plats så många som möjligt. Mannen i mitt liv och jag hade redan tidigare bestämt att nästa sommarutflykt skulle förläggas norrut så det passar bra.

Nu reser vi snart iväg mannen och jag till Madrid och det skall bli så skönt att bara komma bort några dagar och bara vara.Det är en av alla resor vi gjort och det är lika fantastiskt varje gång att resa iväg och lika fantastiskt att komma hem. Livets resor är sannerligen märkliga.

söndag 9 oktober 2011

Mardröm - Begravning - Insikt

Mardrömmar har jag inte ofta men när de kommer är de gastkrammande vidriga.Natten som var hade jag en fruktansvärd dröm även om det "bara" handlade om ett djur så höll jag på att bli galen. Det började med att jag väcktes av ett ljudlöst skri som skar i hela mig. När jag rusade upp så slog jag foten i ett krossat sköldpaddsskal som låg i dörröppningen in till sängkammaren.Skalet var tomt men hela lägenheten genljöd av det ljudlösa skriet.Bakom fåtöljen låg Gunvald och det var hon som skrev ljudlöst.Hon såg ut som ett grårosa foster där hon låg och skrek. Hon skrek av smärta då hon inte hade sitt skal, dessutom hade hon en stor hattnål med en svart pärla på toppen inkörd rakt genom sin stackars kropp.

Jag satt på golvet och vaggade den lilla varelsen som hela tiden skrek sitt tysta skrik medan jag visste att hon var döende och att det inte gjorde någon skillnad att ta bort den otäcka nålen. Jag vaknade av att jag skakade av gråt men utan en döende torterad Gunvald i mina händer.När krampen inom mig släppt smög jag in i rummet och kontrollerade att min lilla sköldpadda mådde bra och det gjorde hon.Hon var dock inte ett spår intresserad av att bli gullad med mitt i natten.Maran fick mig att vara vaken resten av natten men med vetskap om att Gunvald var hel och levande.


Den här veckan skall vi åka långt - vi skall på begravning.Det är en gammal faster till mannen i mitt liv som dött. Jag har aldrig träffat henne men jag skall köra bilen ditt och det är självklart att jag är med som min mans fru helt enkelt.Vi blir inte många alls men jag känner att det är viktigt att åka om inte annat för att vissa vördnad för en gammal människa i släkten. Döden och begravningar har aldrig skrämt mig, det är en naturlig ändpunkt på ett liv och begravningen är till för att ta avsked.Jag tror det här blir en fin begravning.


Jag var på flera beklämmande sorgliga begravningar (frivilligt) genom arbetet jag hade förr. Begravningar där en präst försökte tala om XXs liv och leverne i en positiv anda där h*n stod vid kistan. De enda som hörde de orden var någon från begravningsbyrån,ibland en socialassistent och jag och någon av mina kollegor.Ofta var vi de enda den döde hade haft kontakt med under slutet av sin levnad.
Det kändes faktiskt helt rätt när det vid någon av dessa begravningar dök upp några som levt på livet skuggsida men tillsammans med den avlidne. Att andedräkten avslöjade att alla tagit några styrkesupar var inte särskilt viktigt - de var där, och de kunde nästan räknas in som familj - de brydde sig trots allt om den som låg i kistan.Tragiskt och värmande på samma gång.

Jag älskar kyrkor som byggnader och lugna ställen där man kan sitta ner och låta lugnet och friden skölja över sig.Att många människor i kyrkans organisation inte står för varken det ena eller det andra av de detaljerna är en helt annan historia. Alla kyrkor har en ljusbärare där man tänder ljus för någon och det har jag gjort varje gång jag kommit till en kyrka vart den än varit. Allt sedan Flickan som Skrattar i Vinden blev just Flickan som Skrattar i Vinden har jag tänt ett ljus för henne. Sedan några år har jag även tänt ett ljus för hennes Peter.

Idag var jag i en kyrkan och fick se när lilla Julia döptes med benäget bistånd av storasystrarna Josefin och Jennifer. Varken barnen eller deras föräldrar hade någon relation till mig men det var ett ljust och vackert inslag i högmässan.När mässan var över gick jag som vanligt till ljusbäraren och tände två ljus. Utan funderingar var det plötsligt självklart att de brann för min dotter Den Vackra Fru Johansson och Svärmorsdrömmen Johanssons välgång i livet.Så konstigt och så självklart - de döda skall vi minnas och de levande skall vi önska framtid och ett gott liv. Jag tror att det jag upplevde kallas INSIKT men är inte säker.Mina önskningar kan inte ge döda liv men kanske ge de levande något bra. Hoppas har man rätt att göra i vilket fall.Min barnatro har aldrig funnits så det är inte den som spökar, men min ide eller tanke vid ljusen känns bra för mig - alltså är de bra.

söndag 2 oktober 2011

Nu jäklar i min lilla låda

...så kom jag in på min blogg. Får skynda innan den släcker ner det jag skriver precis som mina kommentarer försvinner när jag försöker få dem att fastna hos andra.

Blommorna från Börje ser inte ut som de skall skrynkla ihop sig och pysa ut bakvägen - de är mycket ståndaktiga.

Hon som fått mig att må dåligt har riktat in sig på andra stackare- där hon spyr sin galla över mig den falska människan och smickrar dem. Hon kan inte göra mig mer illa men hon hittar hela tiden andra att skrämma, men en lösning är på väg säger de som vet.Vi får se, vi får se.

Den 18 i denna månad åker jag och min man den luggslitne riddaren till Madrid - det blir fantastiskt har jag beställt. Ett litet problem har seglat upp men det löser sig säkert - vi var på Höstsalongen på Museet idag och såg mycket konst jag gärna velat ha med mig hem. Det fick bli ögonshopping men det är inte dumt det heller och dessutom är det helt gratis. När vi gick ut från bygget så tog jag två steg ut genom dörren och så vek sig min högra fot och jag föll handlöst framåt. Mitt vänstra knä är sönderslaget och ordentligt uppskrapat och högerfoten (den som vek sig) gör djävulskt ont att stödja på och vrida på den är ett företag som inte finns i fantasin en gång.Nu har jag letat efter elastiska lindor men de är spårlöst borta men en handduk med inlindade kylklampar gör det lite bättre.

Vår husläkare får en påringning i morgon för jag tänker vara frisk när vi åker även om maken tror att det blir bra bara jag också har gåstavar när vi far till Spanien - Den raringen tänker nog inte på att jag förmodlingen får balansera resväskan på huvudet och handväskan i i ett stadigt bett i munnen.

Nu börjar det krångla med skriveriet ser jag så nu skickar jag iväg det jag skrivit.Mot sängen och ett nytt isklampsbyte.

tisdag 27 september 2011

Fådda blommor och en liten orgie

Cyklade iväg och köpte blomkrukor, blomjord som skall mixas enligt noggrann instruktion och en flaska vin.Jag har skrivit ett uppsägningsbrev till kyrkan och nu mår jag fint.

Krukorna är till för sticklingar från Börje min gamle bloggvän - de bör anlända idag med posten och skötselanvisningarna har jag fått med mail. Det skall bli spännande att pyssla om något lite annorlunda i blomväg. Konstigt för resten, Börjarna jag känner är riktiga raringar alla tre och fena på olika blomster.

Idag firar jag och min Luggslitne Riddare 10-årig bröllopsdag därav vininköpet. Orgien jag skrev om blir nog en minnesorgie ur ett dåligt minne om vår tid tillsammans.

Mitt brev till kyrkan är en befrielse för mig,jag har inte tid att må dåligt i en situation när jag inte behöver.Jag tackar för förtroendet jag (inte)hade och går min egen väg. När livet blir så trångsynt som det var skall man gå, som jag gjorde.

Jag var på teatern igår igen och det var trevande och ängsligt i början men sedan lättade det för mig. Min gestaltning av djungelapa eller mörkrädd unge på vinden blev roliga att göra.

Nu ser jag fram mot att även i framtiden ha mina herrmiddagar för deras skull,mannen i mitt livs skull och givetvis min egen. Mitt liv skall levas av mig och som mig själv - men min väg kommer säkert att vara backig och gropig till och från. Det tar vi när det kommer och lever i nuet.

Ha en bra dag ni som tittar in här det tänker jag ha.

torsdag 22 september 2011

Jag är en egoistisk djävel som bara tänker på mig själv och gör omgivningen besviken

Så då var det sagt - sådan är jag. Livet är rotigt det är bara så och när någon talar om att jag borde lära mig prioritera vad som är viktigt för att man annars gör någon besviken, då blir jag både trött och ledsen.

Jag är så förmäten så jag har anmält mig till något jag velat hela mitt liv, något som bara var min tid och min glädje, men nu vet jag inte varken ut eller in. Tänk att plötsligt få möjlighet att få studera teater för riktiga teaterpedagoger under två år. Jag har varit på två sammankomster och så roligt har jag inte haft på år och dag - tänk att få spela garderob och njuta varje sekund, eller ha rollen som nyskjuten döding som sörjs av en grupp andra.

Nu vet jag ingenting längre och gråter gör jag efter att någon kallar sig vän och talar om hur illa jag gör och hur sviken hon känner sig över det jag gjort. Senaste teaterdagen krockade med ett kyrkrådsmöte men jag meddelade att jag skulle på kurs till sekreteraren i kyrkan och även en av de andra i M-partiet. Det var fel vet jag nu för hon skulle meddelas. Dessutom hade jag en herrmiddag i lördags och det var partiinformation samma dag. Det mötet fick jag veta om två dagar innan det skedde - herrmiddagen var utlyst sex veckor innan och den ville jag inte ställa in. Mannen i mitt liv hämtades till det mötet för övrigt, så han hade alla papper som behövdes med sig hem när han kom tillbaka för att äta middag med de andra karlarna.

Nu krävs det bättre planering av mig och jag vet hur någon anser att jag bör prioritera men inget känns bra alls nu. Ingen skall tala om hur jag skall prioritera men lik förbannat tar jag åt mig så jag blir gråtfärdig och min glädje försvinner totalt. På den tid jag suttit med i kyrkan har jag varit borta en gång för magsjuka och en gång nu när jag gick på teaterkurs. Jag vill gå teaterkurs jag vill ha roligt, men det är bortblåst alltihopa nu.

Jag förstår att jag behöver den här glädjen, en liten egensfär några timmar i veckan, jag vet att den är mitt andningshål som nu stängs igen. Allt är så självklart men så söndertrasat och jag står inte i det hemska Träsket(stulet från Anybody)på vanligt sätt , jag står på huvudet i skiten och orkar inte ta mig lös. Varför stängdes dörren som släppte in en strimma ljus, varför skall jag prioritera för att någon blir besviken på mig för jag inte gör som hon bestämt mig för.

Om det finns en gud vore jag tacksam för att få veta varför det är så viktigt att svika sig själv,för att tillfredställa någon annans syn på hur jag skall vara. Jag fattar ingenting men jag tar åt mig och mår dåligt. Det hjälper inte att jag förstår hur mekanismerna fungerar men jag mår kalasdåligt ändå. Får prioritera bort kyrkan så någon annan som inte sviker kan ta över.

Nu skall jag dra något gammalt över mig och försöka se om jag hittar glädjen i det jag bara för någon dag tyckte var roligt om än en självisk yttring av mig.

Tänk att man kan döda glädje med ord - samtidigt som man gör det som "Vän med mer livserfarenhet".Ledsen är ordet i mitt huvud och det hugger och tuggar sönder mig.

måndag 19 september 2011

Mitt fyrbenta barnbarn Bruno

Min dotter Den Vackra Fru Johansson och hennes man Svärmorsdrömmen Johansson har en hund som är mycket trevlig. Som alla labradorer är den glad trevlig, nyfiken och äter allt möjligt och omöjligt som den hittar. Halvruttna döda råttor samt andra ospecificedrade dikesfynd slinker lätt ner om man inte klarar att avstyra det innan. Denna aptit på olika delikatesser har lett till otaliga veterinärbesök utan att Bruno lär sig ett jota. Charmig är hundskrället alltid och det tycker alla som möter honom(Surögda Ester och Stenhårda Gunvald räknas inte in i den skaran).Bruno är helt enkelt en glad och trevlig jycke som gärna apporterar allt som man kan apportera och lite annat.

Hela familjen vet hur stilig Bruno är och nu finns det papper på det också. Bruno var på utställning i veckan och han blev BIR (bäst i rasen) och det är helt enormt.Sedan blev han han i slutomgången tredje bästa vovve och det är också fantastiskt om man tänker på att många raser deltog. BIR och trea totalt tycker vi är jättebra för Bruno och alla är nöjda med den fyrbenta juvelen.

Hoppas att ingen av er var på utställningen för jag vill inte att ni skvallrar om att Bruno var den enda labradoren så motståndet var inte så stort i den ringen - men bäst i rasen blev han vår glada hund.

tisdag 13 september 2011

Journalister, skrivare, krönikörer och annat löst folk

Jag blir mer och mer misstänksam mot de som skriver i dagligpressen. Dåligt språk, dåligt underbyggda artiklar och rena faktafel är otroligt vanliga numer. Jag tycker om ord och ordbrukare som kan förmedla ett budskap eller fånga mitt intresse när jag läser. En god ordbrukare behöver inte ha min politiska eller religiösa åsikt men skall skapa intresse för det som skrivits utan att det är sensationshysteri som serveras mig som läsare.

Trots att jag mer och mer ledsnat på pressen har jag ändå några favoriter som jag lägger ögonen på. Här är ett urval av dem utan inbördes ordning - jag läser dem helt enkelt för att jag tycker om sättet de skriver på.

Henrik L Barvå är ledarskribent på NWT och har ett bra språk och bygger sina ledare med stor analytisk förmåga.

Maria Abrahamsson SvD har underbara krönikor med "det lilla extra".

Hanne Kjöller DN alltid lika engagerad och påläst.

Johan Hakelius ABs fantastiskt underbare krönikör - och författare till roliga böcker om bland annat ladies och gentlemen från flydda tider i UK.

Jan Guillou är också en utmärkt krönikör i AB och att han är författare behöver jag knappast berätta för er.

Alla jag nämnt är sådana som i sitt yrke engagerar och når ut till många läsare och ni har säkert åsikter om det urval jag presenterat här. Några som kanske inte når ut på samma sätt finns det också - det är vissa bloggare.

Den som står mitt hjärta närmast för hennes fantastiska blogg där hon använder ordet och pennan (förlåt i modern tid skall det vara tangenterna)för att analyser, föra fram åsikter och debattera för de små och glömda i samhället är Anybody.Hon gör det med emfas och klokskap på ett vidunderligt sätt i sina blogginlägg vår Anybody.

Ta er tid och gå in på Anybodys Place på blogspot och läs er bakåt. Sätt er ner och begrunda noga vad Anybody skriver - det är hon värd. Jag är så stolt över att ha en sådan skrivare som henne till vän - läs henne. Hon slår de andra med hästlängder!

God om än upprörande läsning tillönskas ni alla som går in i Anybodys blogg.

tisdag 6 september 2011

En riktig tiger - förlåt puma menar jag

På Öland finns sommartid en butik som säljer riktiga idrottskläder av märket Puma. Det är snygg design på allt och materialen som används är huvudsakligen naturmaterial.

När vi besökte Hockeysonen och hans söta sambo så gjorde hon och jag ett nedslag i sagda butik. Även om mannen i mitt liv kanske inte gör så stora intryck i idrottsvärlden i sig själv, så kan sportkläder vara sköna att mysa runt i hemma. Bekväma är de i viket fall och lätta att ta på och av. Maken fick ett par grå joggingbrallor med en svart pumalogga på vänster ficka,och en snygg vit t-shirt med samma logga.

En tappad glass i makens knä gjorde att brallorna måste åka tvättmaskin efter att jag läst tvättinstruktionen. Tyckte att det var lite snålt tilltagen temperatur med 40 grader med konstaterade att jag fick stå mitt kast som inte kollat detta innan jag betalade. Tvätten gick utmärkt och brallorna blev som nya.

Premiäranvändandet av t-shirten har varit fördröjd men är nu överstökad - den fick präktiga saftfläckar efter de frusna jordgubbarna på magen och blodfläckar efter ena sidan av okänd härkomst. Tvättinstruktionerna är betydligt mer luddiga när det gäller denna t-tröja. Halsringningens loggalapp har på utsidan en storleksangivelse och ett kattdjur, baksidan har uppmaningen WASH WHEN DIRT.Instruktionen om än på knagglig engelska lät bra och logisk så jag läste vidare på sidsömmens instruktion: En vit 100% bomullströja skall tvättas i 30 grader helst för hand.

Jag har ingen aning i vilken sport man bär kläder som måste skötas så försiktigt - man bör ju inte transpirera eller utsättas för risk att lorta ner sig förstår jag nu. Frågan är om man över huvudtaget skall tvätta dessa kläderna, kanske man bara skall vädra dem lite försiktigt i ett skuggigt hörn.Troligen har jag blivit lurad av ett piratmärke men möjligheten finns att Puma har dålig kvalite på sina grejor eller undermärker dem kraftigt. Vita t-tröjor från det bolaget får inte heller tvättas med tvättmedel med blekmedel - kan man ha dem i solsken är därför min nästa tanke.

Nu medan jag skriver detta åker den vita tröjan tvättmaskin med andra vita klädesplagg och jag kör ett tvättprogram på 40 grader med vittvättmedel (fläckarna fick sig en duvning innan med galltvål)Går det så går det - och reklamera är nog för sent, men jag köper aldrig mer något med instruktionen WASH WHEN DIRT igen - oavsett hur tvätten går.

Är det lag på att älska alla sina släktingar?

Jag har syskon som jag har svårt för - det syskonet visar helt klart samma tendens visav mig.När det blir en sport att ljuga om allt och som jag ser det avsiktligt läser in avsikter och undermeningar i när man gör något av välmening blir det svårt att blunda för det.. Det är jobbigt, det är otrevligt och otroligt otrevligt när gamla föräldrar gråter i telefon och frågar varför jag inte kan vara snäll med syskonet.

Jag är helt säkert på att syskonkärlek inte kan tvingas på någon eller någon kärlek av vilken annan sort som helst heller. Att försöka förklara för föräldrar att jag inte orkar bry mig och faktiskt skiter i situationen som sådan faller definitivt inte i god jord-man kan inte strunta i sitt syskon. Om jag klarar av att inte bry mig så ska jag inte ge goda råd eller mina mina kläder till syskonet i fortsättningen.

Jag är inte okänslig för min familj och jag kräver inte ovationer och jubelrop om jag gör något för någon i familjen men ingen kan kräva min kärlek. Nu har jag gjort en deal med mig själv om att för min mor skull knipa ihop truten och varken säga bu eller bä om min syster. Det blir bäst så för fridens skull, men jag känner mig känslomässigt utpressad faktiskt. Jag tiger det skall gå bra men jag klarar inte det om jag blir varse att min syster ljuger igen.

Nej man behöver inte älska någon bara för att det råkar vara ens syskon, man behöver inte en gång gilla någon på de premisserna.Både skönt och sorgligt när man inser det.Situationen blir tärande och känslomässigt utmattande. Jag går min egen väg för det är bäst så för min egen överlevnad.

söndag 4 september 2011

Att leva sitt liv

Många av oss har åsikter om mycket här i världen och jag är ganska normal så det har jag också.Även om jag ser någon som klär sig på ett uppseendeväckande sätt så påpekar jag det inte för precis så kanske jag vill vara klädd.Mycket som folk har åsikter om har de inte ett dugg med att göra och ofta bygger de sina åsikter på lösa antaganden. Gamla damer med rollatorer får faktiskt gå på systemet och köpa två vinboxar utan att de antas vara alkoholister. Även tanter fyller år eller har andra fester och det skall omgivningen skita i fullständigt oavsett om det är grannfrun eller någon okänd.

Jag blir riktigt ettersur när folk lägger sig i mitt liv utan att vara ombedda - att lägga sig hur jag lever och med vem jag lever gör mig så ursinnig att mitt låga blodtryck nästan blir normalt.Jag vet att både jag och maken är "vinne å skacke", men vi reder oss väl trots muntra tillrop som: men hur ska ni klara av att göra det- bara för att jag pratar om Madridresan i oktober.Vi åker till Madrid med gåstavar och gott humör till ett hotell som ligger centralt och med Metro utanför porten.Det skall bli skönt.

Planering är A och O i livet så jag har redan bestämt att nästa sommar åker vi till Norrland eftersom Mannen i mitt liv och jag har rötter där. Innan dess skall jag fylla 60 år och det ser jag fram emot så lokalen är redan bokad. Om min vän Anybody känner för det så gör jag gärna London med henne igen i tidig vår.

Under den tid som förflyter dess i mellan tänker jag leva mitt som jag känner för inte omgivningens ide' om hur det skall göras.Jag får faktiskt utan att fråga uppvakta en god vän på födelsedagen iförd lacktights och smaragdgrön glittertopp. Fyller man 75år och är en stilig gentleman uppskattar han säkert det.

Livet skall levas även om det är motlut ibland men nu vet jag att det skall vara enligt metoden MY WAY

torsdag 1 september 2011

Jag blir mer och mer förvirrad

av hur man kan utnyttja rätten att säga vad som helst anonymnt. Jag anser att yttrandefriheten är något bra och kostsamnt som vi skall vara rädd om, men jag tvekar mer och mer när jag ser hur den utnyttjas.

Wikileaks har släppt ut massor av fakta där man också lämnar ut namnen på uppgiftslämnarna som i många fall lovats total anonymitet. Flera av dessa sagesmän riskerar liv och lem för sig själv och sin familj. I'bästa'fall riskerar de bara att förlora arbete och anseende där de bor annars lever de under dödshot.

Flashback har definitivt förstört livet och framtiden för en god vän och skicklig yrkesman genom att man på detta forum kan komma med anklagelser - hur absurda som helst - utan att man sovrar dem. Stundtals så verkar det som om man försöker överträffa varandra i vidrigheter helt anonymnt medan man utpekar någon med namn och adress och en egen personundersökning.Roligt är det om man kan lyckas med att diagnosticera målet för sitt skrivarhat med något psykiatriskt.Vidrigt, vidrigt!

Våra slasktidningar gräver gärna i skithögen Flashback och gör i flera fall sanningar av de här spyorna på Flashback. Grattis ni några fega anonyma skribenter,har gömt er bakom er rätt att vara anonyma för att knäcka någon utan att bry er. Känner ni er nöjda nu? Känns det bra att låta någon schavottera med namn och allt för något som inte skett. Känns det fint att veta att ni utan risk kan förstöra människors liv med ert fega spel och medias goda minne. Härligt för er och lycka till om ni skulle vara offret nästa gång - fast det är ju bara en grej alltså - och vem bryr sig - och ingen rök utan eld. Tre fina försvar för att förstora och föra vidare små rykten även om de förstör livet för någon.

Du nya sköna värld!

måndag 29 augusti 2011

Min vän Döden och jag

Jag har aldrig varit rädd för Döden så långt jag kan minnas.Den dagen jag föddes var jag trots allt predestinerad för att dö. Allt som föds skall dö det vet alla även om man försöker trycka undan tanken på det. Visst, man sitter inte med sitt barn i famnen och tänker på att det skall dö, för just i den stunden är livet evigt för både barnet och en själv.

Döden kommer som en vän om man läser vissa dödsannonser och det är säkert så för den som är sjuk, utan hopp eller helt enkelt för den som livet har blivit utan meningsfullt innehåll eller för smärtfyllt. Det finns inget så demokratiskt som Döden - ingen, absolut ingen kommer undan Döden. Tidpunkten för dödens inträffande kan i omgivningen tyckas vara olämplig eller fel på alla sätt det förstår jag. Jag tyckte så och tänker så fortfarande när jag tänker på min dotter "Flickan Som Skrattar i Vinden" för unga människor skall inte skördas så tidigt och definitivt inte innan sina föräldrar av Dödens lie.

En del anhöriga och gamla i min närhet är rädda för Döden trots ålder och därmed livserfarenhet och det förstår jag inte riktigt - men det är deras liv och inställning som kanske gör att de tycker så och försöker förtränga att livet slutar med döden.

I en annan del av mitt liv försökte jag aktivt öppna dörren för Döden, men den rackaren nobbade min inbjudan. Mitt liv tycktes mig slut och meningslöst och jag såg Döden som en lösning på ett outhärdligt liv - och en perfekt lösning på något som inte var ett liv. Nobbad av Döden så kom jag igen och det finns inga planer längre på att fria till Döden mer från min sida. Jag är inte försmådd,Döden kommer till mig när det är dags och jag har massor med spännande saker att göra under tiden. Att boka tid hos honom är löjligt liksom att stilla vänta på den stunden när han anländer - jag skall leva fullt ut tills Döden och jag har vår träff.

Under den tid som är min tid på Jorden så läser jag om min vän Döden's framfart i Skivvärlden. Han är en aning rigid, han gör det som han skall göra och han är förvisso ingen muntergök det förstår man. Trots det lite tråkiga omdömet så är han fullständigt pålitlig i sitt agerande och korrekt när han utför sitt hantverkt.Döden kommer alltid i tid, sin tid visserligen men än då.Döden är den pålitligaste vän man kan ha, han finns för dig hela ditt liv - medan du lever ditt liv väntar Döden på dig.

En sådan uppbygglig tanke det är att ha en så trogen vän som Döden som väntar på dig i alla tider, trots att du inte bryr dig om den ett dugg. Jag tycker det är trevligt och tryggt med en sådan vän och det skrämmer mig inte alls. Visst,jag vill inte ha någon träff med Döden här och nu men det kan jag inte bestämma över. Man kan undvika att sätta sig i sådana situationer så att man får möta Döden men omgivning och kroppens utsatthet kan avgöra tidpunkten för finalen i livet.

Medan mitt liv rullar vidare utan grubblerier på min hädanfärd så vänder jag blad i bok om händelser i Skivvärlden och läser om min vän och friare Döden och hans idoga strävande som livsbödel.

tisdag 23 augusti 2011

Byte av hovleverantör

När jag köper något så är det inte bara själva prylen eller plagget som avgör om jag handlar.Jag vill ha ett trevligt bemötande och kunnig personal vad jag än handlar.

Jag behövde nya jeans och sedan länge undviker jag specialbutiker som JC som pesten. De anställda ser ingen över 20 om man inte är den som betalar åt barnet eller barnbarnet och de har ju bara barnstorlekar.KappAhl droppade en byxbroschyr i min brevlåda med massor av förslag på allsköns benkläder till bra pris. Flera gånger har jag efter mycket provande och letande fått jag i något som gått hyfsat till min figur. Det är helt uppenbart för mig att det är svårt att få perfekt passform på mina kläder - jag är kort,tjock och försedd med taxben - men den kroppsbyggnaden är inte på något sätt unik det ser jag dagligen. Titta runt på gatorna där du går - väldigt få kvinnor vacklar fram på skyhöga klackar på sina långa bambiben och med en totalvikt av 42 kilo till en längd av 185 cm.

Att inte ha modellmått betyder inte att jag vill vara både snygg bekväm när jag går ut men det är svårt tametusingen om inte kläderna passar.Expediten på KappAhl var måttligt road av att jag på hennes fråga om vilken sorts jeans jag ville ha, svarade jag :"Jag vill ha modellen som ger mig långa ben,snygg hållning och svanhals". En sekund trodde jag att kvinnan skulle bita mig i halsen. Jag vet inte vad hon väste till mig men jag blev helt säker på att jag inte ville ha byxorna hon slängde till mig. Materialet i dem verkade vara K-märkt banlon och det var dubbel resår i midjan. Det är inte modellen som jag tror jag känner snygg i så jag promenerade ut ur affären.

Åhlens har aldrigt varit min butik,aldrig någonsin men idag blev jag omvänd. Efter att ha dragit samma 'skämtsamma' beskrivning på hur mina byxor skulle vara så log tjejen och plockade fram ett par byxor i rätt storlek och visade mig till provrummet. Brallorna satt ursnyggt!! Färg form allt var bra när jag ålat mig i dem.Som krona på verket kom expediten med ett blått skärp för att jag på ett bra sätt skulle kunna framhäva min läckra kvinnliga figur.

Jag svalde betet kroken och flötet med - och nu gratulerar jag Åhlens till deras smarta, trevliga personal. Jag köpte brallor,bälte och säljsnacket och kände mig nöjd med min läckra figur. Nu har jag ny hovleverantör som ni förstår.

söndag 21 augusti 2011

Bäst som häst

Årsmötet för Gustaf Frödings Sällskap har ägt rum och jag var naturligtvis där. Det är väldigt spännande att vara med och dessutom nödvändigt eftersom jag är en del av valberedningen.

Årsmötets dagordning var inte så svår att gå igenom men det mest spännande var nog punkten för utmärkelser och lyrikpriset till Gustafs minne. Lyrikpriset gick till poeten och musikern Emil Jensen som jag ärligt talat aldrig tidigare hört talats om. Det är inget fel med honom , det är bara trevligt när det inte är så förutsägbart vem som skall premieras med ett fint diplom och 25 000 kr. Roligast tyckte jag det var det året Kristina Lugn fick priset , kanske tyckte jag det eftersom hon är en av mina stora favoriter.

Tre hedermedaljer delades ut: den första gick till kvinnan som trycker och ordnar layouten på diplom och trycksaker till sällskapet. Nästa medalj utdelades till en av de stora på den svenska scenen - Sven Wollter. Den tredje medaljen fick den som regisserar Wollters senaste uppsättning där han spelar den åldrade Fröding
under hans sista tid, den heter: "En dåres sånger". Jag skäms oerhört men jag kommer inte ihåg vad mannen hette - eller kvinnan som fick första medaljen.

Vid middagen sedan var det livat och glatt(alla betalade sin förtäring själva utom de fyra som fick utmärkelser)och alla sprang runt buffebordet både två och tre gånger.Sven W såg verkligen inte ut för de 78 år han är och det syntes verkligen att han i alla tider varit damernas man. Det var mycket prat om hans paradnummer som Rasken och många damer kvittrade ljuvt mot honom om just Rasken. Han var hela tiden mycket artig och vänlig mot alla till och med mot mig när jag som vanligt klantade mig - men jag var ärlig.

Jag berättade vid fikat att jag sett Wollter en gång live och han frågade genast när och var. Tältprojektet såg jag honom i när han turnerade runt 1977 i hela Sverige och det var ett otroligt projekt med bland annat Nynningen,Nationalteatern och massor av skådespelare och musiker. Alla gjorde allt, man satte även upp sitt egna cirkustält.

Tältet stod på parkeringen mitt emot travbanan i vår stad det mindes både Sven Wollter och jag. När jag skulle berätta vilken roll som jag tyckte han var bäst i så slog jubelidioten till och jag klämde till med :"Du var bäst som häst".Wollter tittade frågande på mig så kände jag att jag måste förklara mig och beskrev en scen i Tältprojektet där han sprang runt med en vagn bakom sig där han drog kapitalets tunga last.Han skrattade rakt ut och hade roligast åt uttrycket "Bäst som häst" och att jag rimmade med min lilla strof.

I framtiden kommer jag nog alltid tänka på en häst när jag ser Sven Wollter.

onsdag 17 augusti 2011

Älskade lilla pappsen

Jag är på väg till det stora sjukhuset där jag skall vänta in en taxi med min pappa i.Han skall på stora skrämmande undersökningar som varken han eller mamma förstår vad det är och hur det går till. Pappa är glömsk och har svårt att röra sig, han faller och det är allmänt eländigt. Mina föräldrar har fått för sig att datortomografi är smärtsamt och klarar inte att ta in upplysningar om hur det går till. Just nu är mamma förkyld och kan inte åka med pappa i sin elrullstol till sjukhuset. Mamma har färdtjänst men inte pappa och nu är de förvånade över att pappa inte får åka på hennes intyg och ensam.

Igår laddade jag ner färdtjänstpapper på datorn och skrev i och skrev under det genom mig och skickade in dem också. Får pappa färdtjänst så kan han få sin transport t ex mellan oss syskon även om inte vi har bil tillgänglig eller inte mamma orkar eller kan. Jag skall ringa till färdtjänsteriansvarig idag också och vara besvärlig.

Min starka stora far nu skall vi tillsammans greja datortomografin och den andra undersökningen och ordna en taxi hem. Min ena bror kommer att möta upp hemma då för då har han slutat sitt arbete. Jag är glad att vi är fem syskon son hjälps åt - men det är sorgligt att vara förälder till sina föräldrar.Samtidigt är det självklart att göra det.

söndag 14 augusti 2011

Fly mig en kvast och en trollstav!

Efter exellenta lästips från Anybody så har jag mitt nästa yrke klart för mig:"Det är häxa jag vill bli! Tänk att starta en liten häxkoloni tillsammans och dra iväg till Skivvärldens Ankh-Morpork och verkligen leva livet. Visst är Döden alltid där och det är hedersman som är jättebra med sitt jobb, han har hundra procent utfört arbete hela tiden. I en värld som är en skiva där fyra elefanter håller upp skivan medan de balanserar på den stora sköldpaddan.Kan Världen vara bättre säg?

Biblioteket här i staden hade gömt alla böcker om Skivvärlden på barnavdelningen så det var svårletat innan jag kunde lägga rabarber på en handfull av böckerna. Nu sträckläser jag och har kungligt roligt åt allt som kan krångla till livet för en trollkarl eller häxa. De gör stordåd blandat med katastrofer och med utsökt dålig taiming kliver Döden in för att ta med någon till sin värld.Det är utsökt skriven fantasy för någon som inte en gång gillar Harry Potter.

När jag blivit en fantastisk häxa och kan det mesta så blir nog Anybody och jag ett tjusigt team. Ett av det första trixen jag tänker göra är att trolla till oss Johan Hakelius och han skall få sitta vid våra fötter och läsa sina kolumner för oss varje dag.Vilken drömtillvaro vi får och omvärlden också när vi superhäxor lägger oss i.Vilken underbar matlagning vi häxor kommer att stå för- Akta er ni alla som vi inte behagas av, här vankas det nämligen rikligt med:
HÄXPOWER!

onsdag 10 augusti 2011

Både vacker och klok

Politik är att vilja mycket och grunderna till det varierar i det oändliga.Det finns de som vill arbeta för förändringar och förbättringar i samhället,sedan finns de som är berusade av makten. För att nå till maktens boningar kan man använda vilka medel som helst för att förgöra eventuella motståndare och det har ingen betydelse om det är som kyrko- komun- landsting-politiker man figurerar. Om inte olika anklagelser kan krossa någon kan man alltid köra med härskartekniker av olika slag. Själv har jag en längre tid utsatts för att av en liten klick osynliggöras. Man hälsar inte och man ser inte mig trots att man trampar mig på foten när man går förbi. Det har gjort ont men nu har jag kommit över det och kör med mormors ord:"Krusa aldrig större skit än du själv är." Kloka mormor du hade rätt.

Det har blivit så extremt populärt att fokusera på problem som inte egentligen är problem men som blivit 'upphöjda' till det.När det kärvar på något sätt så skall man ha en terapeut eller coach oavsett vad det gäller. Många av dessa människor har ingen eller en tvivelaktig utbildning (nej jag menar inte alla terapeuter)och de tar emot det mesta i oro och ångestväg - för en hög timpenning.Du kan vara orolig för vikten eller för att du missbrukar polkagrisar eller genuint deprimerad och det finns alltid någon terapeut som tar emot dig och dina pengar. Desperata människor söker sina egna vägar och är tacksam för den som ställer upp. Det finns fall där människor är så bundna till sina terapeuter så de måste koordinera ledigheter och semestrar med denne och inte sin familj.Det finns också fall där någon har en underliggande sjukdom som inte upptäcks och behandlas medicinskt för att terapeuten inte förstått allvaret med den på grund av sin brist på medicinsk utbildning.

Jag undrar också över dessa stackars klienter har de ingen i omgivningen att prata med? Finns inte släkt och vänner någonstans? Jag vet vad det betyder att vara riktigt deprimerad och jag vet också vad det är att vara nedstämd, lite ledsen eller bara vara grå i själen.

Är man bara införstådd med att allt liknar pest, man är ledsen och även rejält tilltufsad av livet och omvärlden så går det över på ett eller annat sätt så småningom. Det är inte lätt alla gånger, du kan inte rädda världen ensam men om man gör så gott man kan så är livet inte så dumt. När det krisar så ring en vän eller kontakta ett proffs på dina bekymmer.

Det har varit svajigt en tid och jag vet så väl orsakerna, men nu orkar jag sätta emot. Det känns skönt och det är riktigt trivsamt att i spegeln se en liten rund tant som kanske inte är någon klassisk skönhet(har aldrig varit det heller)men som vet sitt värde och som ler mot mig med sina mejkade ögon.Vid 59 års ålder var det någon som lärde mig att sminka mig. Jag ser faktiskt inte ut som en dag över 57 nu.

Det är skönt att inte känna sig riktigt dum i huvudet och inte kapabel till något som det lätt blir när någon trycker ner en i avgrunden. Nu vet jag det jag hela tiden vetat - jag är alldeles lagomt klok.

Om någon undrar hur jag kommit till den insikten så har jag inte gått hos en terapeut om man tänker på någon på ett behandlingsrum.Jag har ringt en vän - samma vän som lärde mig att måla mina ögon i ett hotellrum i London. Genom att prata med henne så har hon givit mig insikter som jag faktiskt hade själv, men jag orkade inte ta fram dem. Nu orkar jag vara jag och vet att om världen välter så var det inte enbart mitt fel.

Tack min bloggkompis och kunde jag länka musik så skulle jag göra det med "Idag mår jag bra, idag är jag stark" sjungen(nåja)av Kenta från "Dom kallar oss mods".. Tyvärr som sagt var kan jag inte länka sådant men du får tänka dig den sången ändå. Min kompis på nätet(du vet vem jag menar) till dig vill jag bara säga DU ÄR BÅDE KLOK OCH VACKER!Jag är inte så dum heller så vi håller i ett tag till i livets berg-och-dalbana.Vi är trots allt nyfikna på fortsättningen eller hur?Vi lär inte bli helgonförklarade någon av oss och jag tror att glorior skulle skava på våra arma skallar.

TILLÄGG: Just idag är jag stark och jag kan lägga in musik HÖR HÖR HÖR till dig ANYBODY och min instruktör BÖRJE. Jag är nog ganska vacker också idag.

torsdag 4 augusti 2011

SisterPride? Nä det är lättare att vara en av grabbarna

Anybody föreslog i sin blogg en manifestation för kvinnor och där Systerskapet skulle vara det allena saliggörande. Det skulle tyvärr nog bli en mager manifestation även om den innebar att vi skulle stötta varandra, få hänge oss åt glitter och glamour för vår egen skull och bara kunna njuta av systerskapet mellan oss. Uppslutningen verkar bli lite mager även om vi blir ett halvt dussin så är det bara sex personer.

Medan jag väntar på att fler samlas under den rosa? fanan så planerar jag för min nästa herrmiddag. De 6-7 herrar som skall bjudas är utsedda och nu skall inbjudan skickas till min lilla salong.Som vanligt är herrarna en mycket blandad skara när det gäller ålder,politisk och religiös åskådning och yrke. Det viktigaste är att de kan föra intressanta diskusioner och det kan de. Flera av dem känner inte varandra men det gör ingenting - det är bara bra.

Vad ger dessa middagar mig då? Hur mycket som helst faktiskt. Jag håller salongen, jag får beröm för maten jag serverar,jag får presenter och komplimanger både som kvinna och människa och för vad jag kan och vet. Det är väl det som kallas bekräftelse och är något som vi alla behöver.Så fantastiskt att höra att när någon talar om att man är duktig och underbart klädd. Efter en stund i mina herrars sällskap så ÄR jag både vacker och klok. Det är själens smörjelse att få veta sådant.

Någon jämförde mig och mina herrmiddagar med slutscenen i "den tatuerade änkan". Mona Malm håller hov med männen hon träffat på begravningar. Jag gillar den filmen och jämförelsen. Skillnaden mellan Änkan och mig är att för mig är anknytningen med herrarna bara intellektuell och den ger mig så otroligt mycket.Herrarna säger det samma och där det finns fruar håller de med. Inga problem tycks det vara att jag lånar deras män några timmar fastän några frågat om de inte får följa med karlarna. Det svåra är att det inte blir herrmiddag då och stämningen är inte heller den samma. Den gång jag föll till föga och bjöd in fruar och sambos blev det stelt och ett kollande på så att inte söta maken tittade på andra, drack för mycket vin eller inte tänkte på kolosterolet. Det är inte det samma det är bara så.

Vad tänker jag bjuda på då? Jag är inte riktigt klar än med kringgrejorna men huvudrätten blir hemmalagade norrländska kroppkakor - den vita sorten med kokt potatis i. Kanske spröd sparris inrullad i parmaskinka till förrätt.Efterrätten blir troligen en hemlagad farfait.

Efter en god middag så kör jag samma koncept som alltid - in i rummet där tv och bakgrundsmusik är förbjudet.Kaffe mandelkaka, cognac och cigarrer och diskusssioner så länge man vill och orkar. Det är underbart att delta och det tycker maken också. Inget tjafs blir det och att vara en av grabbarna är sanslöst spännande och lärorikt. Herrar vågar öppna sig mer och bjuda på sina kunskaper men även sina tillkortakommanden.

En man vågar säga att han inte kan eller vet en sak och fråga någon annan hur denne gör. Så gör inte en kvinna - hon tänker <2väldigt vad hon är märkvärdig då med sitt kunnande" allt som oftast.

Varför håller jag mina herrmiddagar då? Jag är duktig på mat bland annat,mannen i mitt liv är inte så rörlig men är social så då tar jag hem umgänget till oss.Viktigaste orsaken är annars att det är så förpipplat roligt att stå i centrum och bli bekräftad som människa. Diskussionerna stimulerar mig och jag lever länge på dessa träffar.

Tycker någon att jag är märkvärdig, så är det högst troligt(jag har fått antyningar om det - av kvinnor bara) men det lever jag med lätthet med.

Jag vet vem jag är och behöver som alla få en bekräftelse som människa i första hand men även som kvinna. Mina herrar ger mig den bekräftelsen och jag njuter av den varje minut den varar. Min varelse och mitt intellekt fröjdas och frodas av denna stimuli så ingen borde missunna mig den,fast det finns de som gör det.De som faktiskt känner så mår nog sämre än jag gör -avund är en förgörande känsla som dödar själen.

Nu skall jag sköta min tomatodling så jag kan plocka några solsmakande tomater till herrmiddagen - en av männen skall ta med sina egna recept på pickles och syltade tomater.Den mannen skall baka champagneskorpor till mitt 60årskalas har han lovat. Tacka vet jag karlar när inte systerskap fungerar.

onsdag 3 augusti 2011

En beige blondins bekännelser

Min bloggkompis Anybody shoppar loss när livet är i motlut. Reor och utförsäljningar är hennes otium.Att få göra fynd när man är trött och sliten är inte fel , men jag har en annan medicin vid sådana tillfällen. Det är fåningt men jag lär mig aldrig hur många gånger jag än gör det.

Var gång livet är apa piggar jag upp mig med en hårfärgning. Det skall vara billiga preparat som man fyndar i korgen brevid kassan på ICA.Oftast är det en färg som skall utgå så färgkarta finns inte att tillgå.Men namnet på kulören fick mig att falla som en sten. Jag gör alltid på samma vis och det har jag gjort i fyrtio år - jag gillar ett namn och sedan är det klart i min fantasi hur vackert det blir på min huvudknopp.

Gyllenblond låter väl fint? Det tyckte jag och därför cyklade glad hem med mitt fynd.Tänk att jag aldrig lär mig - en tant med HSBbeige hår med mycket grått insprängt skall inte tro sig om att bli en blondin. Jag har nu en mycket intressant färg på mitt hår, men någon blondin är jag inte.Ljusbeige kan jag sträcka mig till att håret är men det ser extremt konstigt ut det gör det. Fast det går nog över vilket år som helst. Just nu får jag gå runt och se lite eljest ut och snart trivs jag nog med det.

I morgon fyller mannen i mitt liv år men alla i vår närhet är upptagna på något sätt så det lär inte bli någon rusning till oss.Jag har fixat tårta och vår vän Staffan kommer hit och det blir det hela. Hoppas att han blir firad i morgonradion för jag har mailat dit.Jag håller tummarna för att man vill fira gubben.

Det är inte så illa för gubben, han har tre femininer i huset Gunvald, Ester och jag och i morgon kommer någon trevlig tjej(oftast) från Hemtjänsten och hjälper min man. Det kommer att bli en fin födelsedag det vet jag - det blir ännu bättre när alla uhgar ringer sin far- Då skall jag inte gnälla om min hårfärg utan bara mysa med min make.

måndag 1 augusti 2011

På tur med Greta Pettersson

När vårt främmande hade avrest och både min luggslitne riddare och jag satt med mental pyspunka som bestämde vi oss för att något måste hända. Efter lite funderande så bestämdes att nu skulle Greta Pettersson luftas så med en lånad bil for vi vår färde ut i det okända. Jag har varit skeptisk till Greta men ju längre man väntar ju krångligare blir det.

Greta talade om hur jag skulle köra och jag höll i spakarna. Så spännande det var med en GPS även om den kan bli lite tjatig för ni vet väl att GPS står för Greta Pettersson Säger? Greta pratade en hel del när vi for till goda vänner som vi aldrig besökt efter att de flyttat. Det var ingen konst att under Gretas ledning hitta rätt och vi fick en mysig eftermiddag. Kaffe i trädgården och dopp i poolen.

Hemfärden programerade mannen i mitt liv in adressen åt Greta. Något förvirrade henne i makens inknappande av hemadressen för hon letade hysteriskt efter satellitanknytning och påstod stundtals att vi befann oss i Beringshav och på Svalbard. Så spännande blir det att göra utfärder med Greta.

fredag 29 juli 2011

Grinig trött och mycket irriterad

Nu krånglar inloggningen igen och då blir jag småsur. Vi har besök denna helgen två små barn och deras föräldrar. En av föräldrarna har en svårartad matallergi och det är väldigt få matvaror som fungerar.Problemet löses med medhavd matsäck.Minstingen är mycket aktiv och han vet hur man använder olika redskap - man kan använda katt klättergrejen för att komma åt låset på ytterdörren t ex.Skåpet med familjeservisen är hoptejpad med silvertejp och ömtäliga saker är undanstoppade (trodde jag).

Tvättmaskinen startade mystiskt, tom och på ett tvåtimmarsprogram och Gunvald behöver nog syrgas och en terapeut.Jag har inte sovit en blund i natt och vill hallucinera så det gjorde jag medan den ena föräldern skrev födoämnesjournal och matdagbok och den andra hjälpte till med frukosten som var beställd. Då gick spishelvetet i pension utan förvarning.

Vi har fått spisen ordnad av våra bovärdar och besökarna är ute och turistar i staden. För en stund sedan fick jag telefon - det är kaos så de måste lämna dottern hos oss medan de tar tag i situationen. Jag vet inte vad de pratar om men jag är så trött att jag sa Ok, kom ni med henne. Maken förstår inte att jag verkar irriterad och jag orkar inte förklara.

Jag är skittrött "But who care?"

söndag 24 juli 2011

Jag tror inte på dödsstraff

Det ohyggliga som inträffat i vårt broderland har framkallat många förståeliga reaktioner. Man vill plåga och pina gärningsmannen eller önskar att han får brinna i helvetet. Många röster höjs för dödsstraff som straff eller som preventation. En del tycker så med Bibeln som stöd andra för att få bort den skyldige och/eller för att skrämma andra från att begå fruktansvärda brott.

Att skrämma någon med dödsstraff fungerar inte för att de gärningsmän som diskuteras här drivs av egna åsikter och ideal. De har en egen världsbild och ideologi som styr dem.Jag förstår inte hur de kan ha den bilden och hur fruktansvärda händelser kan utlösas, men jag kan inte tänka mig dödsstraff hur vidriga saker som än sker.

Bibelns öga för öga vill jag se som att man kan ge ett liv för ett liv istället. Ni tror att jag är konstig eller vill skydda ogärningsmän men så är det inte - jag menar att jag som förälder skulle vilja byta plats med mitt barn om det gäller att rädda det från döden.Det är en självklarhet för mig och andra föräldrar.Det är en bit av föräldrarollen som är omöjlig att få göra(ge sitt liv för barnet)även om viljan finns.

När jag ser på mannen som i Norge dödat närmare 100 personer flertalet ungdomar och barn kan jag ändå inte se vad som skulle bli bättre om vi dödar den mannen. Blir det enligt "öga för öga-dogmen" då skall han dödas minst 92 gånger enligt nuvarande offerantal.

Blir Världen bättre då? Får de döda nytt liv? Blir alla anhöriga glada och lyckliga då? Det enda som jag säkert förstår är att det blir ekonomiskt billigare att döda mördare. Mördaren bör förvaras för all framtid och det är dyrt, men är en säkerhets åtgärd för samhället och individen som sitter inspärrad.

Man skall inte ta liv för liv för då har man accepterat mord som hämnd. Hämnd ger inget mer än att man har sänkt sig till låga moraliska nivåer. Sorg och hat släcks inte av att ta liv.Vi ska inte bete oss som djur även om vi står inför ett odjur i människohamn.

Jag förstår fortfarande inte det som skett i Norge,och jag klarar inte av att ta in allt, men jag är säker på att man inte skall mörda någon även om denne är en mördare. Hat föder hat men i slutänden kan man man skapa en bisarr martyr av en galen mördare. En sådan martyr får alltid anhängare som kan föra hans budskap vidare samt leva som honom. Det kan verkligen vara ödestigert för alla.

Lås in för evigt, men mörda inte det tror jag att moral och etik betyder .

lördag 23 juli 2011

Någons barn har dödat andras barn

Ordet som hela tiden uttalas är 'ofattbart', om och om igen säger man 'ofattbart'. Jag håller med och jag kan förstå hur ofattbart det är att förlora ett barn. Det jag inte förstår är hur någons barn kan skjuta andras barn med beräkning och så många som det gäller i Norge.

En person har så vitt man vet dödat minst 84 barn och ungdomar som var på läger på en ö.En person har tagit från unga resten av deras liv samtidigt som han dödat mångas barn,syskon, barnbarn och vänner.Det är sannerligen ofattbart - ofattbart hemskt.

Den första delen av det ohyggliga som skett träffade oss svenskar som extrauttsändningar på tv och radio. För min del så tänkte jag i första hand på ungdomar jag känner som arbetar och bor i Oslo och reagerade precis som om jag vore deras mamma. Jag är väldigt glad att ni lever och jag glädjs med era familjer.Skönt att ni lever och har hälsan både Love och Sebastian. Det är kanske ett mått av egoism att känna glädje för er(som inte en gång är mina ungar)när närmare 100 människor dött i er närhet.

Jag vet inte vad som kan få en människa att bomba och kallt skjuta ner människor på det sätt som gjordes igår för det är 'ofattbart' men det har hänt.Jag undrar hur mördarens familj känner nu?

Jag vill tro att det barn som mördaren var en gång hade bra föräldrar som hade förhoppningar och drömmar om sin son - inte tror jag att de hade några som helst framtidsvision om vad som nu hänt.

Jag tänker på mördarens familj och hoppas de får hjälp, de är ofattbart stora offer i detta drama. De kommer alltid att ses som massmördarens föräldrar och för alltid bära på frågan : vad gjorde vi för fel - hur kunde vi undvikit att detta skedde.

Jag tänker på den här fruktansvärda katastrofens alla offer och jag hoppas att alla räknar in denna specifika familj som alltid kommer att bära ett stigma på grund av familjebanden.
Denna familj behöver massor av stöd oavsett om deras anhörig gjort sig skyldig till det OFATTBARA.

onsdag 20 juli 2011

Möt dina demoner

Det absolut värsta jag vet är stora otäcka köpcentra och den bit som jag verkligen hatar är IKEA och den köplabyrint som leder från ingång till kassan. Jag får både utslag och mjäll när jag tänker på att närma mig denna plåtask i blått och gult.

Idag smäller det - vi skall åka till IKEA i det STOOOOOOORRAAA köpgettot kallat Bergvik. Turligt nog är jag utrustad med eskort av Den Luggslitne Riddaren beväpnad med sina gåstavar. Det går långsamt,men det går på något vis för att det måste gå.

Undrar ni varför det är sådan panik med att störta iväg så här så beror det på att mannen i mitt liv förbereder för mitt 60 årspartaj och det brådskar eftersom jag fyller detta runda jämna årtal 8 maj 2012. Lokal är bokad och nu skall vi kolla glas eftersom allt finns i porslin och bestick förutom glas i festlokalen.Nu sover söte maken och det låter jag honom göra tills hemtjänsten kommer för duschassistans så får vi se hur dagsformen är på den lagvigdas kropp. Är den lika fin som min så kan vi kanske mata duvorna utanför IKEA utan att tuppa av.Nu gäller det att bita ihop och tänka 'det här går vägen - jag är inte trött och mår dåligt.Det här är kul'. Vi kommer nog iväg och vi överlever säkert båda två också. Gör vi inget annat så får vi sätta oss i restaurangen och äta konstgjorda köttbullar till billigt pris.

Undrar om IKEA säljer silvertape? Det är något som bör finnas i alla hem där småbarn hälsar på.Barnbarnet med familj kommer och hälsar på nästa helg och jag vill undvika att storinventering går av stapeln i det nya vitrinskåpet där arveporslinet står. Med ett väl igentejpat skåp undviker vi tandagnisslan både hos bonusfarmor och barnet ifråga.

Innan resten av familjen vaknar (man och katt) skall jag ta min gnisslande kropp med mig ut på balkongen och ta en kopp tea. Där skall jag läsa uttalanden från våra lokala landstingsråd som jag ibland ifrågasätter hur de tänker eller om de tänker och bara slappna av en liten stund. Jag har en vilohörna i en berså av tomatplantor på balkongen som visar tecken på riklig skörd längre fram. Sent igår kväll hade jag sju små ärtstora kart i grönskan. Jag får väl lägga in delar av skörden senare eller så torkar jag tomaterna. Nu kokar mitt tea och dagen kommer närmare sin höjdpunkt.

Jag kommer att klara dagen det vet jag också även om jag inte förstår vitsen med köpcentra - de måste vara djävulens påfund.

måndag 18 juli 2011

Skapade behov

För en tid sedan fick vi en ny toalett installerad. Det är en vanlig vit pjäs från IFÖ.Den fyller sin funktion d v s vi sitter på den när nöden så anbefaller. Denna moderna porslinstoa har en spolknapp som man trycker vänster eller höger på efter hur man bedömmer att stor eller liten spolning behövs.

Man kan öppna spolknappen och stoppa i några blå pinnar som medföljde vid troninstallationen. Efter ett dygn cirka så spolar toaletten blått. Jag vet inte varför man skall ha syntetiskt färgat vatten i toan och tycker det är fullständigt löjligt. Jag funderar på varför man skall ha det så här för vi behöver inte ha vattnet decinfiserat eftersom ingen dricker ur toaletten vad jag vet. Vatten är inte heller blått när det kommer ur kranen utom i serier.Färger döljer inte heller eventuella kissningar/bajsningar om man glömmer spola.

Idag i affären så såg jag askar med blåstavar,och fem stavar i en förpackning kostar 25:-! Stavarna räcker fyra -fem dagar när två personer spolar i toan - till vilken nytta skall jag ha denna dasskosmetika jag bara undrar. Om ni undrar hur jag vet hur det funkar så fick jag tre stavar av killen som installerade stolen och jag använde dem.

Jag är inte imponerad och några inköp av nu blåelse blir det inte - det här är bara larvigt och dyrt. Jag skiter i blått helt enkelt och låter andra nappa på den löjliga trenden med färgsatt kiss och bajs om de vill. För rengöring använder jag toaborste och citronsyra och såpa.

lördag 16 juli 2011

Livet flyter på

Det har lovats sol och otroligt varmt ett bra tag nu. Metrologerna har sett till att det varit inflation i solar på väderkartan så jag har en stilla undran - vart fasen är värmen och solen?

Igår trampade jag till affären i regnponcho och på fötterna sandaler för att vattnet lugnt skulle fara vidare och inte fylla några skor. Tvätten på balkongen är otroligt välsköljd och ingen av oss vill gå ut dit - varken folk eller fä. Gunvald duschar gärna ljummet i badrummet medan katten glor från säkert håll uppe på tvättmaskinen. Mannen i mitt liv och jag själv har ingen rädsla för att åka på torrsprickor trots hög ålder, men det börjar vara motigt med vädret. Någon dag tänker jag kolla kantarellmarkerna för det lär finns sådana nu.

Jag har stora problem med att bloggen vill publicera sig hela tiden jag skriver så jag får hela tiden gå tillbaka via redigera knappen. Vet inte vad det beror på - mig, datorn, bloggen eller med samverkan mellan dessa delar. Slutar dagens inlägg efter fyra publiceringsintermesson för det är så förpipplat tjatigt.

Tills jag har större tålamod och vet var jag skall felsöka så säger jag bara:SIMMA LUGNT!(I denna eländes blötan)

onsdag 13 juli 2011

Tekniskt support för att fara åt helvete

De som känner mig förundras över att jag verkligen föddes på samma sjukhus som min mamma lades in på att föda. Jag saknar och har alltid saknat lokal- och orienteringssinne. Så vitt jag vet kan jag utan svårighet gå vilse i en liten hiss - en ganska unik förmåga (förlåt, det skall vara oförmåga).Troligen skulle jag beviljas ledsagare via kommunen om jag(eller mannen i mitt liv)ansökte om det.Otaliga är de gånger jag på garanterat nykter kaluv cyklat eller gått vilse i min egen hemstad eller tappat bort en parkerad hyrbil.

I Åmål som är en mycket liten ort finns ett talspråk som lyder:"En nesa för mig men en ära för staden,sa Edgren när han gick vilse i Åmål". Jag vet hur det känns så jag hyser stor medkänlsa med Edgren.

Under min realskoletid blev jag skolmästare i orientering något som fick gymnastikdirektör Vilda Vera att försöka anklaga mig för fusk.Hon visste mycket väl om mina brister men det föll på sin egen orimlighet. Jag hade kontrollerna inprickade rätt men att jag genat sista biten simmande för att unvika en livsfarlig ko det syntes inte på kartan.Jag blev väldigt sjuk efteråt för jag fick cykla hem en halvmil i kalla blöta kläder i slutet av april.Den tämligen fula plaketten finns än i mina gömmor.

Idag kom en avi med posten om paket som fanns att hämta på Konsum, avsändare var favoritsvågern.Familjerådet enades om att jag/vi glömt något när vi var där sist fast jag tvivlade på att han skulle skicka vidare en halvtömd tandkrämstub eller några gamla strumpor.

Spänningen var olidlig när jag öppnade det hämtade paketet och 'TADAM-TIDDELEDI' jag har fått en GPS!Underbara okända platser kommer att upptäckas nästa gång jag hyr en bil det vet jag. En co-driver som min man och en GPS blir en osviklig kombination men jag tänker köra GPSen ljudlöst. Om jag och den luggslitne riddaren grälar om hastighet, riktning eller vägval vill jag intge ha en näbbig GPS som lägger sig i hur och var jag kör det vet jag säkert.

Tack Börje-raring det var en jättefin present och jag lovar skicka kort från våra resor vart vi än hamnar,även om vi får posta dem med asbestvantar på nävarna.

Maken tror att tekniska prylar är grabbleksaker så han kommer nog att ha instruktionsfoldern som kvällslektyr.Livet är ett riktigt äventyr inte sant?

tisdag 12 juli 2011

Vilket språk talar Blogspot?

Jag blir så trött när jag inte kan logga in i min egen blogg hur jag än gör och hela tiden får frågan om jag vill skaffa en NY blogg. När man påstår att mitt eget lösenord/inloggningnamn är fel blir jag både trött och kinkig.Jag funderar på att skriva en riktigt kritisk drapa till de som styr och ställer på Blogspot men den måste vara på engelska dessutom sitter väl denna personal "by the sea"nu i semestertider. Den gärningen lägger jag på is ett tag till därför.

Efter elva inloggningsförsök så blir det därför ett kort inlägg om viktiga saker innan min blogg går bananas och inte tillåter mig skriva i den.

VIKTIGHETER:
1.Vi blir nog tvungen att flytta. Vi har alldeles för få väggar där vi bor eller också har jag för mycket trevliga tavlor. Kan vi inte hitta något nytt system för vår konstvisning(permanent) så måste vi få tillgång till fler väggar och det får vi bara genom att flytta.
2.Jag tänker fylla 60 år den 8 maj nästa år. Därför behöver jag snarast få reda på hur många som kommer för att kunna beställa vackert väder så vi kan vara ute allihopa och/eller kombinera detta med lämplig festlokal. Ni får anmäla intresse snarast ni som vill komma så kan jag börja förbereda matinköp,gå en grundkurs i hembränning och kontakta polisen om evenemangstillstånd ådeåsånt. Jag förutsätter att varje festdeltagare medför eget porslin och bestick.Det blir en oförglömlig födelsedag det är jag övertygad om.

Det är mycket nu - men har man som jag god förmåga att hålla huvudet kallt och organisera vardagen så går det.
Jag kommer att göra nästa inlägg när min blog släpper till nästa gång. Nu vågar jag inte skriva mer för då försvinner väl allt ut i rymden. Glöm inte anmäla er till festen bara - födelsedagen är snart här.

torsdag 7 juli 2011

Knepigt värre

Så har jag landat i hemmet igen och allt är som vanligt. Hemtjänsten glömde komma till mannen i mitt liv så de kommer idag istället för hjälp med hygienen - givetvis efter att jag gjort påstötningar.Man kan undra hur hygienen sköts på de som inte är gifta med en gnällspik som jag men jag orkar inte riktigt engagera mig längre för de utanför familjen - jag skäms men så är det tyvärr. Mina leder önskar jag snart skilsmässa från men det går inte heller.

Jag sitter här och avundas alla som fick vara på Gotland och i Almedalen, inte för att frottera mig med politiska högdjur, definitivt inte. Jag skulle ha velat gå på många seminarier som jag valt själv efter eget huvud och intresse, föredrag som jag kan avvika från om de inte hållit mina mått. Jag har inte råd och inkvartering är ju en omöjlighet då hyreskostnaderna stiger med 1000% för ett övernattningskyffe där i Visby under denna vecka.Men sånt är livet och det är nog inte meningen att jag skall få vara där. Till min 60års- dag nästa år har jag dock önskat mig en Almedalsvecka.

Måste bara berätta att jag skall bli farmor!!!! Inte bonusfarmor utan FARMOR!!!! En av mannens söner har sagt det så då är det så - och trevligt är det att se fram emot.

Något jag inte ser fram mot är det Sverige som Ordförande Juholt utmålade i sitt Almedalstal igår, det skrämmer mig från vettet. Jag är inte rädd som moderat men som innevånare i Sverige och får Jan Helin stå för all information så blir man på gränsen till suicidal. Man kan undra vilka kvalifikationer man hade när man nominerade Johult som den Store Ordförande - jag begriper ingenting,men jag är ingen socialdemokrat heller.

Till något helt annat: Jag har äntligen hittat ett bra sätt att använda mina gåstavar som bara stod och skräpade i hallen. De är numer upphöjda till att stödja tomatplantorna som jag odlar på balkongen. Det blev hur snyggt som helst och framför allt så kom de till användning för mig.

Nu skall jag ut och gå i Pridetåget som jag brukar göra varje år, och det verkar bli bra väder i år, peppar peppar.

Det var allt för närvarande från GranntantsNytt - nu måste jag ila så må så grankott som Nicke Lilltroll sa.

måndag 4 juli 2011

Åh en sån karl min man är

Mannen i mitt liv är fantastisk! Han är pedagog,co-driver,världsmästare på fartbedömning,hittar över allt,är en suverän guide, har dåligt minne och som en bonus älskar han mig.Våra resor utvecklar sig alltid till stora spännande odysseer ut i det okända.

Veckan som gick har vi besökt Öland, Kiviks marknad - men utan marknad. Ystad var fint med sina gamla byggnader med mycket trappgavlar och låga husbyggnader i skön blandning.Tomelilla var också en annorlunda upplevelse och i synnerhet var det roligt att gå på det pyttelilla !Hasse och Tage Museumet" där. Turen stod oss bi när vi upptäckte att museekafeet firade jubileum med att bjuda på tårta. Om ni har vägarna förbi så prova gärna deras specialsmörgås med färska handskalade räkor med hemlagad majonäs och ägg på en botten av kavring. Fenofantastiskt läckert och priset var 88 kronor.Till det drack jag ett Valfrid Lindeman-tea medan gubben min tog en kopp Robert Lind-tea.

Vi har tangerat Lund och Malmö (sett Turning Torso på håll)samt uppsökt byhålor som inte ens finns med i KAKsbilatlas på våra irrfärder. Vi har övernattat i Valleberga hos en gammal vän och arbetskamrat till mannen i mitt liv och dit hittade vi bara för att huset ligger bakom Skånes enda kvarvarande rundkyrka. Siluetten av den var en syn för gudar när den uppenbarade sig för våra ögon efter många kringelikrokar i den skånska grönskan. Det var gott att kliva in där och få en övernattning på köpet.Ale stenar var mäktigt att se dagen efter men ack så obekvämt för mina leder att ta sig dit och det var helt omöjligt för maken.

Sista natten på resande fot tillbringade vi i Tollered mellan Göteborg och Alingsås hos barnbarnet Linuz med föräldrar och efter en natts stärkande sömn styrde vi färden hemåt efter att ha tittat in till svågern och svägerskan.Nu är vi hemma och maken planerar redan nästa Sverigeresa. Då jag inte kan tänka mig att byta karl får jag se till att byta upp mig till en nyare bilatlas nästa gång om jag inte kan lära mig en GPS funktioner innan dess.

Jag har längtat och längtat efter att åka till Almedalen och längtar fortfarande. Tyvärr har jag inte råd och inte är jag ackrediterad på något vis heller. Tänk så många spännande föredrag som hålles av alla de slag och så många människor.Det enda jag inte är intresserade av är Aftonbladets porrtält där allsköns snaskerier kokas upp och serveras som DAGENS RÄTT - fast det är fel, fel fel.

¤Porrtält dök upp på 70-talet och fanns i Värmland nära norska gränsen för att tillfredställa sextörstande norrmän med dålig strip-tease,sexfilmer med mera.Här finns tältet i Almedalen för att skapa ett snaskigt behov på gamla dåligt underbyggda gammalheter. Unket vill jag påstå.

torsdag 30 juni 2011

Ölandstok

Jag har anlänt till Öland i min lånebil och med maken ganska intakt också.Det är tydligt att när man åker över bron så deltar man i något hemskt race där enda regel är HÅLL INTE HASTIGHETSBESTÄMMELSERNA! Konstigt att man inte fick bända lös mig ur bilen med en ratt i nävarna.

Det är ganska lugnt här säger de som vet och att det börjar röra till sig först när industrisemestern startar.Jag är glad att vi inte är här då för då hade jag blivit skogstokig. Numer upplever jag mycket ofta att det som skall vara genommysigt och populärt enligt andra - det upplever jag som enbart jobbigt.Troligen håller jag på att bli asocial eller i alla fall utveckla eremitiska anlag.

Nu börjar jag längta borta från ölandsjordgubbar,ölandspotatis och turister som tror de äger ön - samt att min bredbandsuppkoppling ballar ur hela tiden.

I morgon blir det Skåne och Kivik som hägrar och sedan fortsätter vi till Ale stenar

söndag 26 juni 2011

Nu skall jag snart ut och lufta mig

Undrar om jag får änglavakt när jag åker till Öland till veckan. Förra gången jag för dit fick jag nämligen eskort av Hell Angels och det var mäktigt och skrämmande på en gång.

Jag och min luggslitna riddare fortsätter sedan mot några spännande kyrkor och Ale stenar i siktet för fortsatta spännande vyer.

Jag blir tokig om jag skall sitta och känna hur jäkla ont jag har så nu är det miljöombyte som gäller och det ser jag fram emot.Dock kommer jag inte att som någon käck miljömupp föreslog :kolla in några sophanteringsstationer runt om i Sverige. Det är bra om man kan förena nytta med nöje - men det finns gränser för mitt politiska engagemang även om jag sitter i Miljönämnden.

Vi far på onsdag och det blir fantastiskt , i synnerhet för dem som vi hemsöker för nattlig inkvartering.Min lilla rara dator åker med så det blir lite reseinslag på bloggen.
Inskolningen är snart klar för Ester och Gunvalds skötare och det blir toppen då hon bor i samma hus som vi.

onsdag 22 juni 2011

Det doftar viol

Jag har krupit runt på värkande knän och skruvat med lika onda händer. Mannen i mitt liv har hjälpt mig när vi gemensamt skruvat ihop ett vackert skåp som vi fått efter svärmor. Jag har inget grepp att tala om, min luggslitne riddare har en urusel motorik men tillsammans uträttar vi storverk. Vårt skåp har fina dörrar och upptill är de av glas och det är glashyllor i det också. Det ser verkligen burget ut med det skåpet så jag undrar så vilka dyrbarheter jag skall exponera där. Mannen har förbjudit mig att ha mina skor där så det är idetomt för tillfället i min skalle.

Surögda Ester vet i alla fall var hon skall vara - högst upp skall hon sitta bakom toppkrönskanten är det helt perfekt. Så högt upp syns hon inte (tror hon) och är därför lite märkvärdig. Hur hon tar sig upp förtäljer inte historien men hon lever om när hon ska ner. Hon skriker hysterisk tills någon korkad hjälte(jag) dyker upp. Det hela avslutas med att Ester kastar sig ner på räddaren och för att landa komfortabelt har hon alla klorna ut. Nästa gång får kattskrället antingen bli en installation ovanpå skåpet eller också läggger jag en madrass framför skåpet för att undvika kraschlandning.

Det här förbaskade reumatiska skovet gör mig vansinnig och sätter ideligen käppar i hjulet för saker jag vill eller måste uträtta till exempel sådana småsaker som att handla mat. Mannen i mitt liv vill hjälpa till men det är svårt att bära matkassar när man går med stavar för att hålla balansen och jag klarar inte av att bära något i mina nävar. Cykel är ett dåligt alternativ just nu men det bästa för mig ändå. Med vurpollon och packväskor på cykeln for jag min färde på provianteringstur. Mycket av de livsmedel jag suktat efter fanns inte och skulle inte komma in före midsommar. Inte en burk med paprikasallad så långt ögat såg trots att jag stod i en stor köplada för mat och inte mycket annat heller.

Missmodig och med ödsligt skramlande kassar vände jag hem men halvvägs gick jag i depå hos Karin och Lasse mycket goda vänner till oss. Jag fick en hemlagad latte och digestivekex med hemlagda krusbärsmarmelad. Min dag blev ljus och fin och nu mår jag bra trots värk. På bordet står ett stort snapsglas med violer som Karin plockade åt mig innan jag for från dem. Vårt hem doftar underbart av violer och det är bara att njuta så länge som det går.

söndag 19 juni 2011

Vurpollon klarar man sig inte utan!

Jag är så gammal så jag har insett att jag behöver inhandla nya skyddsmedel för att bevara min hälsa. Min försäkringsbolag har sådana till mycket förmånliga priser.

Som alla begriper har jag skaffat en snygg välsittande cykelhjälm - som man kan ställa in exakt rätt passform på med en liten skruv i nackken. Jag ser så chic och proffsig ut att det inte är sant även om jag alltid har haft utseendet för mig. Enda problemet var att jag fick välja på rött och rött när det gällde färgen så det blev rött. Hjälmen matchar i alla fall perfekt mina röda oäkta conversedojor.

Min favoritsvåger i Alingsås har inte cyklat på länge eftersom han haft så ont i sin arma rygg trots förflutet som elitgymnast. Han är opererad nu på ryggkliniken i Strängnäs och har fått ett nytt liv som bättre begagnad och utan smärta. Han har fått en lika vacker hjälm av mig som den jag har och han blev glad för den.

Har man något i huvudet så har man något på det - trots att det är förödande för frisyren-