måndag 3 januari 2011

PAPPA

Mina dagars upphov fyllde 82 år idag och jag lyckades få honom firad i lokalradion. Det var ingen vanlig trallåt jag valde utan en melodi som sjöngs av den vackraste kvinna som någonsin gått på denna jord. Pappa skojade ofta om henne när vi barn var små och berättade att om han inte träffat vår mor tidigare så hade han gift sig med Eartha Kitt.Pappa glider ut och in i sin demens och vissa dagar är det hemskt att prata med honom i telefon medan det andra dagar går utmärkt att föra en dialog.

Pappas morgon startade fint med mitt radiofirande och med "Ärtans" sång om en "Oldfashion girl. Jag fick telefon från pappsen och han var jätteglad över att jag kommit ihåg vem hans favoritartist var.Jag lovade att jag och mannen i mitt liv skulle komma på eftermiddagen och fira till honom ordentligt. Vi hade tänkt köpa en trevlig skjorta i någon läcker färg.Jag tvivlade stort på att storleken skulle vara L som min mamma påstod och försökte kolla med pappa men han var osäker så jag bad att få tala med mamma. Min mor var på antihumör och meddelade att far inte skulle ha någon skjorta för han har tillräckligt av sådana och förresten så använde han inte tröjan som hon köpt förra året. Pappas invändnigar i bakgrunden togs det ingen notis om.

Jag köpte pappa ett par mycket fina skinnhandskar till slut och de var som gjorda åt pappsen visade det sig.

Det är inte mycket bevänt med min pappa längre och det skar i oss att se honom. Det är bara hans ögon som är sig lika - om man inte tittar i dem och ser tomheten och förvirringen i dem.Vi har inte sett honom på en månad och han har rasat i vikt.Pappa ser ut som en plockad kyckling med ett ansikte som har förlorat allt sitt hull liksom den tunna halsen som håller upp det. Han hasar fram och genom rummet och somnade sittande på en pinnstol. Innan han föll i golvet så lotsade jag honom ner i soffan medan mamma fortsatte att skälla på honom.

Min pappa mår inte bra och jag vet inte om det är så att han givit upp och inte vill vara med längre, eller har någon svår sjukdom. Mamma är troligen lite dement hon med men hennes elakhet har inga gränser. Hon agerar som om pappa mår dåligt bara för att jäklas med henne och det är bara hennes krämpor som räknas. När jag säger att pappa ser trött ut då får jag hennes träningsprogram för att se hur mycket hon hon minsann sliter. Jag vet inte varför hon gör som hon gör men pappa kan inte ha det så här. Som det ser ut nu så kommer inte pappas att bli 83 men den tid han har kvar skall han ha det bra och lugnt. Han skall inte jagas och skällas på av en fru som uppför sig hur hemskt som helst.

Det får bli familjeråd i morgon med mina syskon och sedan får vi prata med hemtjänst och vårdcentralen, något som mamma motsätter sig totalt.Kanske är mamma rädd att bli ensam jag vet faktiskt inte. Ett är säkert utan pappa klarar sig inte mamma för han har ju skött marktjänsten de sista åren. Vid kyla och dålig väderlek tar sig inte mamma ut heller. Pappa har blivit mammas ben och passopp med skäll som den enda belöningen.

Vi syskon får lista ut vi skall se till att hemtjänsten blir involverad trots att mamma inte vill ha dem hemma då det är onödigt och dyrt.

Min stora starka pappa som cyklade genom hela Europa han finns inte längre - det stod utom allt tvivel idag.Den trötte gamle man som finns där istället för honom skall dock ha det så bra han kan få det, den tid han har kvar ibland oss.Jag vet inte hur vi skall lösa det men vi kommer nog fram till något sätt. Vi ordnar det - pappa skall ha det bra.

7 kommentarer:

  1. Plötsligt en dag är tryggheten borta, den har förvandlats till en darrande geleklump som behöver tas om hand. Det är hjärtskärande att se och uppleva.
    Det jag tyckte var blad det värsta när min mamma gick in i demensen var den tomma, uttryckslösa blicken.
    Helt klart mår inte din pappa bra av din mammas agerande. Din mamma mår säkert inte bra heller hon verkar bitter och besviken. Det är sorgligt att se och höra hur folk kan bete sig mot varandra.
    Jag önskar lycka till med familjerådet och med att involvera hemtjänst och kanske någon form av avlastningsboende.

    Kram/Codliver

    SvaraRadera
  2. Det är jobbigt att se sina nära försvinna... Själv kände jag en sån maktlöshet när jag var hemma över jul. Min far är bara 50 år men han hostar värre än nånsin pga. rökningen - gissar jag. Han har visserligen hostat så länge jag kan minnas men det blir bara värre och värre och jag har börjat räkna med att om jag får barn så kommer de inte minnas sin morfar...

    Ibland är jag så glad att jag inte bor nära honom. Det skär så i hjärtat att höra hans hostande och att veta att han satt sig där han är själv. Det gör mig både arg och förtvivlad. Att han dricker massa öl varje kväll gör ju inte saken bättre.

    Större delen av familjen röker och släkten med. Vem vet vilka av dem som lever om tio år om de inte slutar. Syrran verkar ha tagit sig i kragen nu iaf. Det glädjer mig så oerhört!

    Hatar att inte kunna göra nåt för att få dem att inse att de måste sluta för allas skull... De måste ju inse det själva om det ska gå...

    SvaraRadera
  3. Det är vidrigt att se någon som varit en så påtaglig del av mitt liv smälta bort och inte på en stillsamt och vackert sätt utan med en djävulsk förvandling "just fade away". Mammas agerande vill jag förstå men klarar inte det. Pappa måste få lugn och komma till en läkare snabbt. Han måste få må så bra det går under de förutsättningar som finns. Mitt hjärta säger det och så skall det bli.
    Nattugglan, jag förstår vad du menar när du blir förtvivlad över din rökande och ölpimplande pappa - tyvärr hjälper det inte att försöka tala vuxna till rätta även om det är ens egna föräldra.De skall inte ta råd av någon annan för "de vet bäst själv". Dessutom går det inte att få någon att sluta utan att de själva är motiverade. Jag rökte i 36 år innan jag slutade och jag rökte massor. Mamma rökte i 30 år trots extremt svår astma. Nu har hon slutat sedan 30 år men sitter nu med ett utslitet hjärta,astma och KOL.Hennes ben bär inte hon har 50 kilos övervikt och ett "jävla" humör som hon sprider över pappa. Livet är ett helsike och ofta när man åser sina nära och käras bruk och missbruk, och ser konsekvenserna av dem.Man är hjälplös och det finns inget att göra fast man försöker.

    SvaraRadera
  4. Jag har varit med om detta.
    Min mor gick bort helt, mentalt. Tio år tog det. Fem år på demensboende. Innan var det säkert som du beskriver hemma hos dem. Det förekom att hon slog min far. Han erkände aldrig det. Kan inte beskriva allt jag upplevde. Pappa fick leva fem år efter henne. Han var helt klar i knoppen,93 år. Jag saknar honom. Mamma försvann under tiden hon levde.Det är så sorgligt så sorgligt men det är livet.

    SvaraRadera
  5. Din tanke om ett familjeråd är god! Måtte det komma ut något gott av det för såväl din far som din mor behöver få trygg hjälp och stöd i sin vardag.
    Om din far inte är utredd beträffande demens och fått en diagnos vore det nog bra att få det gjort också.
    Styrkekram till er!
    :O)

    SvaraRadera
  6. Det blir ett familjeråd och vi barn är eniga så det blir mest upplägget som skall göras . Pappa måste få en liten utredning både psykiskt och fysiskt. Mamma måste få stöd och insikt om att pappas tillstånd och så hon inte behandlar honom så illa för att han är glömsk och förvirrad.Han måste också kollas för sin stora viktnedgång.Han måste få må så bra det går vår gamla pappa.

    SvaraRadera
  7. Jag vet mycket väl om det där emd att vilja själv, och vara motiverad. Men ibland vill jag bara ställa ett ultimatum. Om du inte slutar hälsar jag inte på mer. Jag sa så en gång men sen fullföljde jag inte. Men jag kommer nog inte vilja sova hemma hos pappa mer när jag är där nere för jag mår verkligen skit av att vakna 5-10 gånger per natt av att hans hostar livet ur sig...

    Hoppas att syrran klarar att hålla sin motivation uppe, hon har klarat sig galant i 3-4 dar nu iaf. Mamma har jag lite mer hopp om än pappa när det kommer till sluta-röka, men jag försöker att inte tänka på det där. De måste vilja själva som sagt. Jag kan inte tjata eller förmana. Då blir det nästan värre.

    SvaraRadera