...heter en fin sång av och med Mauro Scocco. Den sången ger mig kroniskt dåligt samvete varje gång jag går förbi ett hus här i närheten. Jag vet att jag inte behöver ha det men det hjälper inte.
Hon är nog den ensammaste människa jag känner till, men jag ryser när jag ser hur hon bevakar sin omgivning från fönstren eller balkongen.När någon närmar sig så kastar hon sig ner för trapporna med sin hund släpande efter i ett koppel för att hinna slå klorna i den som är på väg att passera. Den arma jycken är nog den mest välvädrade hunden i vår stad. Hinner matte ifatt sitt offer så är det klippt för det går inte att komma undan denna kvinnan. Hon pratar och pratar och jag kan alla hennes sjukdomar utan och innan, liksom alla oinkompetenta och elaka läkare som inte ger henne medicin eller tror på henne och hennes lidande. Det är lika svårt med hennes krav att få veta om mina medhyresgästers väl och ve och eventuella brister och felsteg. Det är bara otrevligt och pinsamt det hela.
Om hennes ensamhet beror på hennes sätt, eller sättet skapar hennes ensamhet det låter jag vara osagt - jag är tämligen säker på att det finns en psykiatrisk diagnos i sammanhanget. På håll kan jag både känna empati och sympati men jag gruvar mig mycket för att gå i klinch med henne.Flera gånger har jag dock verkligen försökt att ge henne tid men det hjälper inte och det slutar med att man är fullständigt psykiskt utmattad och totalt dränerad på allt. Kvinnan själv förstår inte alls att man kan ha annat än att lyssna på henne som göromål under dagen.
Numera så sliter jag upp porten och kastar mig på cykeln för att komma förbi den stackars kvinnan utan att bli infångade och det har lyckats flera gånger.Att ta cykeln till busshållplatsen går dock inte så skall man iväg med buss får man räkna med att missa några sådana och därför vara ute i extremt god tid.
Mannen i mitt liv blir oftast infångad då han går mycket långsamt på grund av sin neurologiska sjukdom . han hinner helt enkelt inte undan. Han har tur att han kan luta sig mot sina gångstavar annars vore damen en risk för fallolycka.En bonus han har är trots allt hans dåliga hörsel som gör att han inte hör ens hälften av vad kvinnan mal på om.
Det är tragiskt med en del ensamna (det finns även de som vill ha och har ett ensamt liv - självvalt) men det kan vara ett helvete på jorden för omgivningen också och det gäller så väl anhöriga och grannar. Det ger mig dåligt samvete att jag inte orkar med den arma kvinnan ens korta stunder när hennes familj får stå ut hela tiden med hennes tirader.Jag orkar helt enkelt inte med henne denna ixoida kvinna som jag kallar tant - hon är faktiskt flera år yngre än vad jag är.Situationen är mycket jobbig hur jag än ser på den, jag vet att många tycker det samma på gården - det hjälper ingen av oss ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar