Stroke

Hon är 82 år och mycket handikappad. Hennes hjärta är dels mycket förstorat och förtjockat och andningen tung av hennes kroniska astma och KOL.Benbrott i här och där i kroppen är det ständigt på grund av hennes benskörhet och urkalkade skelett.Omläggning av hennes bensår görs nere på vårdcentralen av distriksköterskan.Alla krämporna plus en enorm övervikt gör att hon endast kan ta några få steg och då med stöd av någon annan eller inventarier i bostaden - utanför den har hon en elektrisk rullstol en så kallad scooter för att ta sig fram.

Stödet och all hjälp för den kvinna i det dagliga livet är hennes 83-åriga make som varje morgon duschar henne,ser till att hon inte ramlar vid toalettbesök,lagar hennes mat och i övrigt finns till för henne. De vill inte ha hemtjänst för man klarar sig själv och det är en onödigt utgift enligt henne.Vad hon inte tycks tänka på är att hennes gamla make är by-passopererad,har diabetes, är gammal och till det har stora minnesproblem.Han kallar henne fortfarande "min flicka"efter sextio års äktenskap och han är så fin när de "går ut" på sin dagliga luftning.Det är en tur till distriktsköterskan och mataffären 200meter från hemmet.Hon på scootern och han med sin rollator erskorterar henne.

Det är mina föräldrar jag skriver om som ni säkert förstår. Min arma mamma har en monumental dödsångest när det gäller sig själv och även när det gäller pappa. Hon vet att hon inte klarar sig utan pappas omvårdnad och om han dör eller blir sjuk så måste hon till "hemmet".

Igår fick min far en stroke när han och mamma handlade.Istället för att "besvära" någon som kunde slå larm till vårdcentralen så bogserade mamma sin lutande man hem hängande över scootern.Väl hemma ringde hon ambulans och mig för att jag skulle åka till akuten och möta min far.Pappa finns nu på en neurologavdelning där avvaktar med den stora behandlingen med blodförtunnande då han har sina sjukdomar och sin ålder som spelar stor roll i sammanhanget.Han får god omvårdnad och min lutande far har bara ett bekymmer - vem tar hand om hans flicka?

Jag får ta hand om mamma, så får det bli så länge. Mina syskon är okvalificerade för tillfället. En av mina bröder arbetar i Piteå, den andra i Norge. Mina systrar kan inte för den ena är nyopererad för diskbråck och den andra bor och arbetar i Mölndal.Det som gäller är här och nu är att se till mamma och inte oroa pappa. Nästa steg är att se till att det görs en vårdplanering och bedömning av pappa där jag är med och är obekväm. I vårdbedömningen måste jag se till att mamma ingår som en del i vårdtyngden även om mina föräldrar anser att det inte finns problem för dem på något sätt.

Det är jobbigt att göra något mot sina föräldrars vilja, att på ett sätt omyndigförklara dem när det gäller vad de anser. Tyvärr finns det ingen väg runt om när det gäller akuta problem - mamma och pappa måste ha hemtjänst vad de än anser själv. Någon måste hjälpa till med hygien och annat,kanske med båda mina föräldrar. Försvinner pappas lutning och han kommer hem så skall han inte fortsätta med sitt tunga arbete med mamma, det är slut med sådant.Han måste tänka på sig själv och att han inte blir yngre och risken är stor att nya strokes kan inträffa.Genom att ta det lugnt är möjligheterna att få vara med mamma större än att slita med något han inte orkar.

Nu är det mammas välbefinnande som jag får ta hand om, pappa får den vård han behöver för tillfället. På måndag skall jag ordna med hemtjänst till mamma vare sig hon vill eller ej. Hon tycker säkert inte om mitt agerande men jag måste göra så nu när det är akut, när vi vet hur det blir med pappa så får vi väl vidareutveckla det hela efter hans behov också i samråd med någon käck biståndsbedömare.

Ett steg i taget gäller alltid så nu blir det bussen till mamma sedan besök till pappa på neurologen i eftermiddag.

Hemma men i paltkoma

Som den välstrukturerade människa jag är så ordnade jag för allt som skulle kunna hända innan, under och efter vår Madridresa. Så korkat att göra det när det som sker sker oavsett hur jag gör.

Två välpackade väskor och mannen i mitt livs gåstavar gjorde att resan verkligen skulle bli bra.Livet lekte då vi stod på stationen i Karlstad och fick höra att vårt tåg var försenat, präktigt försenat dessutom.Vi skulle missa anslut 1 och 2 och i slutänden vårt flyg från Skavstad. Jag har ingen aning om hur Rolf på reseservice gjorde men med en knippe nya biljetter och en annan route så kom vi fram bara 10 minuter senare än det var tänkt.

Vi blev mötta av Anybody och fikade med henne innan incheckningen och väskvägande.Madrid är underbart även om det blivit dyrare där(i synnerhet om man åker svarttaxi utan att veta om det)men kulturen och stämningen var manifik. Goyarummen på Prado är enorma men Rubens nakna kvinnor får mig att känna mig underbar. Det är valkar,hängande tuttar och rumpor som sackar rejält. Vackert är det ändå och jag känner mig Rubensk när jag skall iväg och vara krokimodell(som ikväll).På akademinn för de sköna konsterna var de fantastiskt vänliga och gav oss egen guide och tillgång till hiss för min luggslitne riddare.Guiden tyckte att jag hade en så stor och stilig karl så han växte ytterligare några decimeter till de två metrarna han redan är.Vi var mycket kulturella under våra dagar i Spaniens huvudstad.

Att äta gott är viktigt så vi åt oxsvansragu en dag och en annan dag var vi på Botin och åt spädgris. Mums , tre gånger mums. Gott vin fanns överallt så vi körde Husets där vi drog fram. Skinkmuseet är också ett bra ställe att frossa på. Vi har verkligen inte svulltit under vårt turistande.

Innan hemresan så gjorde makens sjukdom sig påmind så han var orolig för att vi skulle försova oss, att vi inte skulle hitta till flygplatsen o s v.Älskade gubben blir stressad och till slut blir jag irriterad fast jag inte vill bli det. Fem timmar före avgång var vi på flygterminalen och mannen min hade hela ansiktet fullt av något svart oljigt klet och en skjorta som var sjöblöt. Vart kamouflagemålningen kom ifrån vet vi inte men den gick att få bort med våtservietter och en ren skjorta fanns i väskan.

Med flyg och bussar var vi hemma tidigt på måndagmorgon och det var underbart. Stenhårda Gunvald mådde bra liksom Surögda Ester. Vi sov en stund och sedan var vardagen igång igen.

Jag hade beställt specialmix för Pitepalt på min vanliga butik - jag uttryckte mig nog vagt för en förpackning för 20 paltar visade sig vara en dito för 200 paltar. Idag gjorde jag en sats och nu är vi båda i paltkoma. Om favoritsvågern läser detta så är ett paltgörarpaket på väg till honom i denna stund. Anybody det kommer en bok till dig om en kvinna som får en BC-vovve och lite annat. Nu är det dags att tjäna pengar på min kropp så jag tar min morgonrock och går.

Resfeber

I morgon bär det av mot Madrid.Jag har packat två väskor och sedan packat upp igen. Mannen i mitt liv måste veta och se vad som finns med och i rätt färg och storlek.Jag förstår mer än väl att mannen har resfeber för när man inte riktigt kommer ihåg vad som behövs med och vad jag gjort av saker och ting kan det bli rörigt.

Packningen blir extra rörig när jag har benägen kontrollör sittande bredvid som vill kolla listor som hela tiden kompletteras med nya måste-ha-med-grejor eller minimeras med avdrag för onödigheter. Surögda Ester är absolut nödvändig i bagaget enligt sig själv men det vet vi sedan tidigare. Stenhårda Gunvald är däremot ny i gamet där hon klättrande tar sig in i resväskor eller necessären och försöker gömma sig.

Hur det än blir så blir det endast två i familjen som åker och Ester och Gunvald står inte på boardingkorten.Det här skall bli ljuvligt och jag hoppas ingen blir jalu på oss där vi sitter i 24¤ värme och äter god mat med gott vin därtill. Ljuva tid så skönt det skall bli att varva ner i den vackra staden med de fantastiska museerna.

Vi ses och hörs nästa vecka.

Livets resor

Sent igår kväll kom vi hem från en lång resa. I en hyrbil och med mig vid ratten for vi till Horndal för att vara med om begravningen av en faster till mannen i mitt liv. En resa på 60 mil t o r kräver en del förberedelser så vi steg upp i gryningen för att starta utfärden. Med en stadig frukost i magen och kläderna i en en väska äntrade vi vårt fordon. Med en gammal bilatlas,den luggslitne riddaren som codriver och Greta Pettersson Säger (GPS)inkopplad bör inget bli fel säger dom som vet - det blev fel ändå. Vägbyggen var inte inprogramerade vare sig i bilatlasen,mannen i mitt liv eller i Greta så det blev en liten sight-seeing inbyggd i vår resa.

En begravning är också en resa, en slutetapp på livsresan och för den som tror är det det sista resan till himmelen och evigheten.För de anhöriga kan det vara ett sätt att mötas för de som kanske varit rangerade på olika stickspår i livet utan att ha träffats på många år. Det har helt enkelt inte blivit av och alla andra har också varit på väg på sina resor mot sina egna resmål.Denna vackra höstdag möttes vi så vid en av Livets Centralstationer för att vinka av Faster för slutdestinationen. Vi var alla levande kusiner med respektive,kusinbarn och det enda syskonet till henne som samlades i Horndals kyrka.

Vi samlades inte för att begrava Faster fick vi veta av prästen,vi var där för att Tacka För Henne. En sådan ljus och fin ceremoni det blev när man fick insikt om vad prästen menade och så mäktigt och varmt det kändes i bröstet av att höra underbar musik. Man förstod vilken sorts kvinna Faster varit när Janne Schaffers "Norrland" fyllde luften eller Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå".

Vid samkvämet i församlingshemmet upptäckte jag att jag som ingift fått en ännu större släkt än jag haft tidigare - rolig och intressant är den dessutom. Genom min norrländska mor så vet jag att osannolika saker är högst sannolika. Den man som jag föll för som en fura här i Karlstad, han är döpt i Umeå av samma präst som konfirmerade min mamma i Umeå.En av kusinernas mamma(en annan faster) har troligen arbetat tillsammans med min mamma i köket på Frimurarhotellet i Linköping för 60 år sedan. Man säger att om två norrlänningar börjar prata med varandra så ger de sig inte förrän de är släkt så tanken svindlar för mig. Snart är det nog inte bara ingift jag är utan jag ÄR släkt helt enkelt om än på långt håll.

Faster hade tydligen försökt driva fram en liten kusinträff i flera år men ingen har kommit till skott tyvärr när livet brusar förbi som det gör. Nu har jag samlat ihop adresser till kusiner och andra berörda så får vi se om vi inte kan träffas på den norrländska plats som var HEMMA för faster. Hennes urna skall sättas ned i föräldranas grav och då tänker vi vara på plats så många som möjligt. Mannen i mitt liv och jag hade redan tidigare bestämt att nästa sommarutflykt skulle förläggas norrut så det passar bra.

Nu reser vi snart iväg mannen och jag till Madrid och det skall bli så skönt att bara komma bort några dagar och bara vara.Det är en av alla resor vi gjort och det är lika fantastiskt varje gång att resa iväg och lika fantastiskt att komma hem. Livets resor är sannerligen märkliga.

Mardröm - Begravning - Insikt

Mardrömmar har jag inte ofta men när de kommer är de gastkrammande vidriga.Natten som var hade jag en fruktansvärd dröm även om det "bara" handlade om ett djur så höll jag på att bli galen. Det började med att jag väcktes av ett ljudlöst skri som skar i hela mig. När jag rusade upp så slog jag foten i ett krossat sköldpaddsskal som låg i dörröppningen in till sängkammaren.Skalet var tomt men hela lägenheten genljöd av det ljudlösa skriet.Bakom fåtöljen låg Gunvald och det var hon som skrev ljudlöst.Hon såg ut som ett grårosa foster där hon låg och skrek. Hon skrek av smärta då hon inte hade sitt skal, dessutom hade hon en stor hattnål med en svart pärla på toppen inkörd rakt genom sin stackars kropp.

Jag satt på golvet och vaggade den lilla varelsen som hela tiden skrek sitt tysta skrik medan jag visste att hon var döende och att det inte gjorde någon skillnad att ta bort den otäcka nålen. Jag vaknade av att jag skakade av gråt men utan en döende torterad Gunvald i mina händer.När krampen inom mig släppt smög jag in i rummet och kontrollerade att min lilla sköldpadda mådde bra och det gjorde hon.Hon var dock inte ett spår intresserad av att bli gullad med mitt i natten.Maran fick mig att vara vaken resten av natten men med vetskap om att Gunvald var hel och levande.


Den här veckan skall vi åka långt - vi skall på begravning.Det är en gammal faster till mannen i mitt liv som dött. Jag har aldrig träffat henne men jag skall köra bilen ditt och det är självklart att jag är med som min mans fru helt enkelt.Vi blir inte många alls men jag känner att det är viktigt att åka om inte annat för att vissa vördnad för en gammal människa i släkten. Döden och begravningar har aldrig skrämt mig, det är en naturlig ändpunkt på ett liv och begravningen är till för att ta avsked.Jag tror det här blir en fin begravning.


Jag var på flera beklämmande sorgliga begravningar (frivilligt) genom arbetet jag hade förr. Begravningar där en präst försökte tala om XXs liv och leverne i en positiv anda där h*n stod vid kistan. De enda som hörde de orden var någon från begravningsbyrån,ibland en socialassistent och jag och någon av mina kollegor.Ofta var vi de enda den döde hade haft kontakt med under slutet av sin levnad.
Det kändes faktiskt helt rätt när det vid någon av dessa begravningar dök upp några som levt på livet skuggsida men tillsammans med den avlidne. Att andedräkten avslöjade att alla tagit några styrkesupar var inte särskilt viktigt - de var där, och de kunde nästan räknas in som familj - de brydde sig trots allt om den som låg i kistan.Tragiskt och värmande på samma gång.

Jag älskar kyrkor som byggnader och lugna ställen där man kan sitta ner och låta lugnet och friden skölja över sig.Att många människor i kyrkans organisation inte står för varken det ena eller det andra av de detaljerna är en helt annan historia. Alla kyrkor har en ljusbärare där man tänder ljus för någon och det har jag gjort varje gång jag kommit till en kyrka vart den än varit. Allt sedan Flickan som Skrattar i Vinden blev just Flickan som Skrattar i Vinden har jag tänt ett ljus för henne. Sedan några år har jag även tänt ett ljus för hennes Peter.

Idag var jag i en kyrkan och fick se när lilla Julia döptes med benäget bistånd av storasystrarna Josefin och Jennifer. Varken barnen eller deras föräldrar hade någon relation till mig men det var ett ljust och vackert inslag i högmässan.När mässan var över gick jag som vanligt till ljusbäraren och tände två ljus. Utan funderingar var det plötsligt självklart att de brann för min dotter Den Vackra Fru Johansson och Svärmorsdrömmen Johanssons välgång i livet.Så konstigt och så självklart - de döda skall vi minnas och de levande skall vi önska framtid och ett gott liv. Jag tror att det jag upplevde kallas INSIKT men är inte säker.Mina önskningar kan inte ge döda liv men kanske ge de levande något bra. Hoppas har man rätt att göra i vilket fall.Min barnatro har aldrig funnits så det är inte den som spökar, men min ide eller tanke vid ljusen känns bra för mig - alltså är de bra.

Nu jäklar i min lilla låda

...så kom jag in på min blogg. Får skynda innan den släcker ner det jag skriver precis som mina kommentarer försvinner när jag försöker få dem att fastna hos andra.

Blommorna från Börje ser inte ut som de skall skrynkla ihop sig och pysa ut bakvägen - de är mycket ståndaktiga.

Hon som fått mig att må dåligt har riktat in sig på andra stackare- där hon spyr sin galla över mig den falska människan och smickrar dem. Hon kan inte göra mig mer illa men hon hittar hela tiden andra att skrämma, men en lösning är på väg säger de som vet.Vi får se, vi får se.

Den 18 i denna månad åker jag och min man den luggslitne riddaren till Madrid - det blir fantastiskt har jag beställt. Ett litet problem har seglat upp men det löser sig säkert - vi var på Höstsalongen på Museet idag och såg mycket konst jag gärna velat ha med mig hem. Det fick bli ögonshopping men det är inte dumt det heller och dessutom är det helt gratis. När vi gick ut från bygget så tog jag två steg ut genom dörren och så vek sig min högra fot och jag föll handlöst framåt. Mitt vänstra knä är sönderslaget och ordentligt uppskrapat och högerfoten (den som vek sig) gör djävulskt ont att stödja på och vrida på den är ett företag som inte finns i fantasin en gång.Nu har jag letat efter elastiska lindor men de är spårlöst borta men en handduk med inlindade kylklampar gör det lite bättre.

Vår husläkare får en påringning i morgon för jag tänker vara frisk när vi åker även om maken tror att det blir bra bara jag också har gåstavar när vi far till Spanien - Den raringen tänker nog inte på att jag förmodlingen får balansera resväskan på huvudet och handväskan i i ett stadigt bett i munnen.

Nu börjar det krångla med skriveriet ser jag så nu skickar jag iväg det jag skrivit.Mot sängen och ett nytt isklampsbyte.