fredag 14 oktober 2011

Livets resor

Sent igår kväll kom vi hem från en lång resa. I en hyrbil och med mig vid ratten for vi till Horndal för att vara med om begravningen av en faster till mannen i mitt liv. En resa på 60 mil t o r kräver en del förberedelser så vi steg upp i gryningen för att starta utfärden. Med en stadig frukost i magen och kläderna i en en väska äntrade vi vårt fordon. Med en gammal bilatlas,den luggslitne riddaren som codriver och Greta Pettersson Säger (GPS)inkopplad bör inget bli fel säger dom som vet - det blev fel ändå. Vägbyggen var inte inprogramerade vare sig i bilatlasen,mannen i mitt liv eller i Greta så det blev en liten sight-seeing inbyggd i vår resa.

En begravning är också en resa, en slutetapp på livsresan och för den som tror är det det sista resan till himmelen och evigheten.För de anhöriga kan det vara ett sätt att mötas för de som kanske varit rangerade på olika stickspår i livet utan att ha träffats på många år. Det har helt enkelt inte blivit av och alla andra har också varit på väg på sina resor mot sina egna resmål.Denna vackra höstdag möttes vi så vid en av Livets Centralstationer för att vinka av Faster för slutdestinationen. Vi var alla levande kusiner med respektive,kusinbarn och det enda syskonet till henne som samlades i Horndals kyrka.

Vi samlades inte för att begrava Faster fick vi veta av prästen,vi var där för att Tacka För Henne. En sådan ljus och fin ceremoni det blev när man fick insikt om vad prästen menade och så mäktigt och varmt det kändes i bröstet av att höra underbar musik. Man förstod vilken sorts kvinna Faster varit när Janne Schaffers "Norrland" fyllde luften eller Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå".

Vid samkvämet i församlingshemmet upptäckte jag att jag som ingift fått en ännu större släkt än jag haft tidigare - rolig och intressant är den dessutom. Genom min norrländska mor så vet jag att osannolika saker är högst sannolika. Den man som jag föll för som en fura här i Karlstad, han är döpt i Umeå av samma präst som konfirmerade min mamma i Umeå.En av kusinernas mamma(en annan faster) har troligen arbetat tillsammans med min mamma i köket på Frimurarhotellet i Linköping för 60 år sedan. Man säger att om två norrlänningar börjar prata med varandra så ger de sig inte förrän de är släkt så tanken svindlar för mig. Snart är det nog inte bara ingift jag är utan jag ÄR släkt helt enkelt om än på långt håll.

Faster hade tydligen försökt driva fram en liten kusinträff i flera år men ingen har kommit till skott tyvärr när livet brusar förbi som det gör. Nu har jag samlat ihop adresser till kusiner och andra berörda så får vi se om vi inte kan träffas på den norrländska plats som var HEMMA för faster. Hennes urna skall sättas ned i föräldranas grav och då tänker vi vara på plats så många som möjligt. Mannen i mitt liv och jag hade redan tidigare bestämt att nästa sommarutflykt skulle förläggas norrut så det passar bra.

Nu reser vi snart iväg mannen och jag till Madrid och det skall bli så skönt att bara komma bort några dagar och bara vara.Det är en av alla resor vi gjort och det är lika fantastiskt varje gång att resa iväg och lika fantastiskt att komma hem. Livets resor är sannerligen märkliga.

1 kommentar:

  1. Jag måste få berätta att för över 30 år sedan tappade jag kontakt med ett helt gäng kusiner. Min far gick bort, hans änka höll inte kontakten och själv var jag heltidsarbetande småbarnsmamma utan körkort i familjen, internet fanns inte så det blev som det blev. För 3 år sen åkte jag förbi farfars hus och la en lapp i lådan när jag såg att en kusin bodde där...2 månader senare blev det kusinträff och jag har sen dess, både med och utan gubbe träffat dem flera gånger. En av dem har blivit en av mina två bästa väninnor, vi mailar flitigt, den andra är en kusin på mammas sida. Det är viktigt med släkt men man inser det ofta inte förrän man fått några år på nacken. Jag är så glad att jag hittade dem alla igen!

    SvaraRadera