söndag 27 november 2011

Köttslig lusta vore inte dumt

.....om jag orkade bara. Det är advent som betyder (lite olika) ankomst eller förväntan. Själv hatar jag för tillfället allt, och i synnerhet allt med julen. Jag vet att jag är överspänd och löjlig på alla håll men jag skulle vilja försvinna in i en evighet och aldrig komma tillbaka.Jag är helt införstådd med inställningen hos omgivningen men att ta livet av sig framstår som ett ganska trevligt alternativ emellanåt.

Mina dagars upphov skall strax fira sin 60-åriga bröllopsdag utan att förstå vad det innebär för omgivningen. Jag är så oresonlgt korkad så jag lovade att sköta festiviteterna med min äldsta brors benägna hjälp. Han åker till Portugal han på jobb och tar sin fru med - trevligt för honom och min svägerska när den stora dagen infaller. Det som han lovade fixa blir inte av och han har tydligen missat att meddela sina barn om vad han lovat att de skall göra och bidraga med.Han åker bort och hans barn nekar komma för att inte farföräldrarna inte inbjudit dem till någon fest (och han tydligen inte skickat inbjudan vidare).

Min andra bror är mycket upprörd för att han inte är inbjuden och inte hans barn är det heller (det skulle första brodern ordna). Att försöka få mina syskon att förstå att våra föräldrar är senila tycks inte gå in och att saker och ting inte fungerar beror på deras ogocentiska läggning och min försummlighet.

Min syster ena syster tar inga råd och de som eventuellt faller henne på läppen är hennes egna och det får det vara bara det fungerar. Enligt vårt moderskap är hon fantastisk duktig och intelligengt som sina barn - det är ju skönt att ha sådana enotma snillen i familjen men roligt är det inte när ens egna barn alltid kommer till korta i jämförelse.Minsta systern är såååå enormt duktig och har så fantastiska barn som hon kämpar för som en lejoninna och hon är jättejätteduktig hon också.

Jag kräver inte att min släkt skall skrika :Halleluja, bara de tänker på mig inte alls. Jag är inte avundsjuk på mina syskon heler men jag vill få rätten att behandlas som den människa som jag är och som jag försöker vara i den närmesta kretsen. Jag vet att minba föräldrar är så jobbiga, jag vet också att jag lovade ordna deras bröllopsdag för att de inte klarade det. Likaså vet jag att man tydligen kan sparka på mig för att jag är som jag är - faSt orkar inte så mycket mer.

Den bror som inte åker till Portugal har lovat att skala potatis, min dotter fixar omkringsakerna och jag gör massor med kalops, som säkert inte kan kallas festmåltid - men jag orkar ingenting annat.

När man mår så här och bara vill försvinna från allt och bara dö så finns det saker som håller en kvar och de kan vara löjliga det är jag medveten om.En är mannen i mitt liv hur luggsliten han än må verka men varm är han och han är trygg att krypa nära och det är skönt omslutas av hans armar.

Det politiska partiet jag tillhör har gjort horribla skattemässiga utspel i landstinget som jag är glad att jag inte är med aktivtoch påverkar.Illa får det mig att känna och när någon (gärna syskon) påpekar att jag är dum i huvudet och borde ha en käftsmäll när jag pratar politik eller om kurser jag gått på universitetet då vill jag försvinna.

Jag är så rädd att min luggslitne riddares släkt tror att jag lever på honom för det göt jag inte.Han är min man och han har det varmaste hjärta och händer man kan tänka sig.Han har alla brister som en människa kan ha och det är precis som jag själv är förskaffad. Det är tryggt att somna med honom nära sig även om köttslig lusta är ett sällsynt förehavande i vår säng. Att känna hans kropp mot min får mig att vilja leva en stund till.Kroppens värme är viktigare än lusta.

Igår var mannen i mitt liv och jag hembjudna till vår landsahövding på Värmlandska Akademiens Högtidsmöte. En enorm upplevelse på alla sätt och temat var KÄRLEK.
Kärleken skildrades på många olika sätt där vi minglade runt med ett vinglas i handen och samspråkade med olika trevlig människor inom kultursfären. Min man var så stilig i stålgrå kavaj,svarta byxor och mycket elegant slips till den vita skjortan. Själv bar jag en lila klänning till svart kavaj och lila accesoirer.

Tänk att höra Håkan Hagegård deklamera till Elisabeth Boström spel på flygel eller förre riksmarskalk Ingemar Eliasson berätta om den 49å-riga Georg Adelsparre och förälskelse och bröllop med sin 17-åriga brud och deras lyckliga äktenskap. Det var lika underbart som att lyssna på julevangeliet på Dalbymål eller att få se årets stipendiat Jörgen Zetterqvist presenteras av min favoritprofessor alla kategorier Hans Olof Broström.

Det var skönt med ett andningshål som detta illustra sällskap gav oss,det må varA Att det bara vart för någora timmar men det gav min själ (eller psyket) andhämtning den stunden. Jag är nog överkänslig och dum men det är jobbigt att leva ibland och det är inte sett som något bra altenativ hos mig när det är en hemsk uppförsbacke utan slut. Jag är inte någon märkvärdig människa det vet jag och påminns om ofta av min omgivning - men trött är jag intill benen. Jag får krypa nära min man, sniffa in hans kroppsdoft och hoppas på att jag somnar. Det är väl vad jag kan komma kroppslig lusta och längtan närmast just nu. Det är väl det enda som får mig att inte gå under helt och hållet. Att jag låter patetisk bjuder jag på för det har jag hört så många gånger förr men så här känner jag mig nu.

Att klamra sig fast vid livet gör många och det får väl även jag göra för släktens skull. Jag är så trött över att vara ifrågasatt för den jag är och vad jag tycker men jag försöker hålla näsa ovan vattenytan. Kanske kan jag samla ihop mig efter den fantastiska bröllopsfesten och må lite bättre och kanske kan jag göra det jag lovade Håkan Hagegård att göra. Han tyckte att jag skulle skriva för Värmländska Akademiens encyklopedia om den enda romanska tympanon som finns kvar i länet.

Herre Gud så hopplöst gnällig jag låter! Sorgligt att jag faktiskt känner mig så hopplös och gnällig som jag ger uttryck för. Jag önskar så att känna lusta till min man,till att agera och verka. Tänka att skratta och må bra och inte känna att allt är fel eller att jag är en gnällspik. Det kommer en tid då jag kan gå på min egen väg utan att känna skuld och trötthet jag vet det, svårast är att jag inte vet när.Det andra om jag kan vänta på det ögonblicket - jag är förtvivlat trött och orkar inte hitta andningshål som ger mig styrka.

Jag skall härda ut, men det känns hopplöst emellanåt.Kanske blir det inte av den köttsliga lusta som jag skrev om men värme och närhet som värmer vore underbart att få njuta av - härda ut är det som behövs. Jag måste härda ut för att komma till framtiden. Vet inte hur men jag bidar min tid för att gråta nyttjar ingen och gråta kan jag inte längre.

Patetisk är jag.

lördag 19 november 2011

Äldrevård

Hon är söt som socker min granne - små bruna pepparkornsögon, ett vitt hår och en spröd kropp.Vi möttes i trappen förra veckan för vi skulle båda ut för att handla. Jag behövde glödlampor och en påse mjöl, hon skulle ha en "sån där" för att "ha den till det" och för att handla försökte hon ta sig ner för två halvtrappor med sin rullator. Jag försökte få henne tillbaka in i hennes lägenhet under förevändnig att hon kanske behövde ha sin kappa på sig för att det var så kallt ute.

Inne i lägenheten ringde grannens telefon men det tog hon ingen notis om så jag svarade i hopp om få kontakt med någon som visste vad jag skulle ta mig till med den lilla damen.Det var Hemtjänsten som ringde för att när grannen gick ut ur sin lägenhet så utlöses ett larm som går till hemtjänstens kontor och vidare till någon som är ute hos någon annan vårdtagare i området.Kvinnan som ringde bad mig att stanna kvar hos min granne så skulle de kunna vara hos oss inom 5 - 10 minuter. klart som korvspad stannade jag där jag var medan jag i mitt stilla sinne undrade vad som hänt om jag inte kommit ut ur vår lägenhet precis när jag gjorde och om jag inte svarat i grannens telefon strax efteråt.Allting löste sig när personalen anlände och jag kunde fortsätta mot ICA.

Igår var det dags igen - en liten dam (min granne)stod utanför min dörr med sin rollator för att ta sig till trappan och vidare ut på gården. Hissens funktioner och läge fanns inte i hennes tankevärld men ut skulle hon.Rollatorns korg var fylld med blandat bohag som hon skulle ha med sig och hon hade sin kappa på men inget på fötterna. Mannen i mitt liv blev beordrad att ringa till områdets trygghetsvärdar för akut hjälp medan jag försökte hindra henne från att ramla nerför trappeländet. Småpratande om kråkor kom vi fram till hennes öppna dörr och där blev det tvärstopp. I hallen ringde hennes telefon men innan jag kunde göra något fick grannen tag i dörren och slog igen den. Där skulle vi inte in och det var inte hennes lägenhet heller. Vi fortsatte att diskutera kråkor jag och min 96-åriga vännina tills trygghetsvärdarna för oss boende kom och tog över omsorgen om henne.

Jag är glad att allt hände innan trygghetsvärdarna slutade för dagen och inför helgen för då vet jag inte vad jag gjort om jag inte hade lirkat in henne till mig på lite kaffe. Nu har jag fått veta att grannen står i kö för ett äldreboende för dementa - men sådant kan dröja det vet alla. Jag är inte rädd för att se till den gamla damen inte på något vis men min ångest håller på att bli pyramidal nu. Varje gång jag öppnar dörren fruktar jag för att hitta lilla I.som fallit utför trappan med rollator och allt. Hon kommer absolut att bryta allt som kan brytas om hon inte slår ihjäl sig - och i hennes lägenhet ringer hennes j*^la telefon därför att hon bröt en strömkrets i dörrlarmet när hon gick ut. Hjälp anländer inom 5 - 10minuter efter att kontakt etablerats med klienten, det vet jag nu men det hjälper inte I. och inte mig. Vi kan inte låsa in henne vi som bor runt omkring även om man vill det, inte heller stänga av empatin eller oron för henne.

Grannens släkt bor inte i närheten men de försöker vara här så mycket det går fast hon oftast blir mer orolig då.Det blir nog att hoppas att någon dör på något boende så vår granne får flytta för sin skull och ärligt talat för släktens skull och även för oss hennes grannar. Tyvärr har alla dåligt samvete efter senaste tidens avslöjande om vanvård inom äldreomsorgen men det är faktiskt vanvård som det är nu också som grannen utsätts för. Något måste ske mycket snart för vi skall inte frukta att få se grannen nedanför trappen medan hon vaktas av ett larm på dörren som genererar en ringande telefon i hennes tomma lägenhet.Att det skall vara så kämpigt för vissa att bli gamla!

onsdag 16 november 2011

Ett litet kalas

Föräldraskapet har om några veckor varit gifta i 60 år och det skall firas på något vis. Jag och äldsta brodern föreslog en tyst minut men det föll inte i god jord. Nu är det beslutat i sann Lars Norenanda att vi syskon skall ordna festiviteterna istället. Tydligen har inte inbjudningar gått ut till alla "nära och kära" om vad var och en skall göra och vilka som skall vara med på skojsigheterna.Hastigt och (o)lustigt har jag från att vara kalopskokare blivit festgeneral utan att vilja det.

Ett syskon känner sig inte ordentligt inbjuden och äkta hälften vill inte skala potatis utan tycker att ris blir bra. Syskon nummer två är svårt angripen av smärtor efter en ohyggligt komplicerad operation så vi får se om det blir efterrätt ordnad där.Hennes äldsta skall få förtroendet att duka lokalen där vi skall vara.

Nästa syskon får jag inte belasta för hon åker tåg med sin fästman och det är tydligen krångligt för kvinnor +40 men jag diskuterar inte det.Storebror han har fått veta att han skall på jobb i Portugal just när partyt kör igång, det är inte föräldraskapet informerad om än.

Min mor och jag har haft ansträngda relationer ett tag men det är bara att svälja för jag orkar inte vara den elaka dottern och jag skriver det mesta på demensens konto. Min far har dock glimmrende öjenblikk då och då. Igår ringde han och ville sälja den trehjuliga cykeln han fått av mig och mannen i mitt liv för ett bra pris. Han hade tänkt ta 1300:- för en cykel som gått en kilometer och som kostar 12000-13000. Vi får se vad det blir av det hela men jag vill ha ut en del och det skall jag ha till mitt fadderbarn.

Undrar för övrigt om McDonalds kan ha skojsigheter för vuxna - att jag tar de närmaste 30 familjemedlemmarna med mig till ett hamburgeri för ett skrovmål med ballonger och hattar. Jag slipper organisera och diska, var och en äter det h*n vill och sedan är allt klart. Tänk att slippa balansera kalopsgrytor och annat rart på en stadsbuss, det tål att tänka på.

För övrigt har jag inget att rapportera från mitt gråa vardagsliv.Mannen i mitt liv är vacker,Ester och Gunvald mår bra och snart är julen äntligen över(å Julholt också hoppas jag).

fredag 11 november 2011

Bra början

Det är någon minusgrad ute när jag kollar termometern. Stenhårde Gunvald har påbörjat dagens jogging runt väggarna i lägenheten medan Surögda Ester klockar hennes varvtider sittande under taket uppe på höga bokhyllan.Ester har redan varit ute på balkongen för att kolla grannhundarnas morgonpromenad och även ätit frukost tillsammans med mig.

Maken han sover sin skönhetssömn och har inte märkt att jag är strax skall ge mig iväg. Det är bara skorna och min tjocka jacka som skall på så är jag redo. En lördagsmorgon som vaccinationsvakt för Röda Korset på vårdcentralen blir min uppstart på helgen. Det blir nog en bra helg som jag ser det - Fars Dag och en födelsedagsuppvaktning samma dag blir också bra.

På med vantarna och mössan - nu sticker jag.

onsdag 9 november 2011

HEJ!

Mitt pappa lever och är hemma.Jag lever som ni ser här i bloggen, och min mamma lever om.Jag diskuterar inte eventuell hemtjänst längre med henne eftersom hon inte anser att hjälp behövs och jag bara är elak och lägger mig i. Jag cirklar runt mina föräldrar men gör inga anstalter för att lägga mig i - det är deras liv.
Så då var det avhandlat.

Så konstigt vi människor reagerar och så olika vi fäster oss vid olika saker som sker. Jag såg Dokument inifrån på söndag och blev så fruktansvärd upprörd på hur förhållanden varit på två av Caremas äldreboenden.Jag tyckte det var så fruktansvärt hur man snålade in på allt från blöjor till uteaktiviteter. Att behöva ligga naken på plast och med plast över sig för att man har svår diarre'och ha avföring från topp till tå låter så fruktansvärt.Tyvärr var det sant och kvinnan det gällde tillbringade sina sista timmar i livet så.

Fallen som togs framm saknade motstycke och sammantaget blev det ett otäckt scenarie som utspelades framför oss - allt på grund av snikenhet och bonustänkande. Det som slog mig som åskådare var att man verkade glömma vad arbetet innebar, att ta hand om gamla sköra människor som inte längre kunnat göra sig hörda.

På kvällen kunde jag inte tänka på något annat än vårdskandalen som jag fått se och jag skrev ett mail till ordförande för Vård och omsorgsnämnden för att få veta att Carema här i staden sköter sig.(Svaret jag fått var lugnande).

Morgonen därpå blev jag stoppad utanför tvättstugan av en något nyfiken granne som frågade om jag sett det fruktansvärda på tvn. Jag hade inga skäl att förneka det och höll med om att det var hur hemskt som helst att göra så mot gamla och sjuka.Kvinna stirrade på mig och sa bara:"Jag tänkte på hästen jag". Missförstå mig rätt men hon tänkte bara på en hopphäst vars kroppspulsåder brast under en tävling som sändes samma dag som reportaget om vårdskandalen. Jag är en en människa som älskar djur och tokig i hästar har jag alltid varit men jag tycker ändå att hästen fick ett relativt snabbt slut även om det blev spektakulärt på grund av att det var under en tvsänd tävling.

De gamla som vanvårdades blev det bakom stängda dörrar och det var inget ljus på detta innan reportaget visades.Det svåra var att dessa människor som man berättade om var någons make/maka, mor,far eller syskon.Det kunde ha varit min man eller min far som satt där med liggsår och med avföring och urin rinnande efter benen.Tycker ni att jag är hemskt känslokall när jag tycker att det är bra mycket otäckare med vanvård av människor än att en häst blir akut sjuk och dör så får ni tycka det. Ni är inte ensamma om den inställningen för min granne tycker det med men jag tycker människan alltid skall gå före,alltid.

Nu skall jag äntligen sova och vänta på bättre tider.Sov gott, det känns bra att vara i bloggen igen.