Äldrevård

Hon är söt som socker min granne - små bruna pepparkornsögon, ett vitt hår och en spröd kropp.Vi möttes i trappen förra veckan för vi skulle båda ut för att handla. Jag behövde glödlampor och en påse mjöl, hon skulle ha en "sån där" för att "ha den till det" och för att handla försökte hon ta sig ner för två halvtrappor med sin rullator. Jag försökte få henne tillbaka in i hennes lägenhet under förevändnig att hon kanske behövde ha sin kappa på sig för att det var så kallt ute.

Inne i lägenheten ringde grannens telefon men det tog hon ingen notis om så jag svarade i hopp om få kontakt med någon som visste vad jag skulle ta mig till med den lilla damen.Det var Hemtjänsten som ringde för att när grannen gick ut ur sin lägenhet så utlöses ett larm som går till hemtjänstens kontor och vidare till någon som är ute hos någon annan vårdtagare i området.Kvinnan som ringde bad mig att stanna kvar hos min granne så skulle de kunna vara hos oss inom 5 - 10 minuter. klart som korvspad stannade jag där jag var medan jag i mitt stilla sinne undrade vad som hänt om jag inte kommit ut ur vår lägenhet precis när jag gjorde och om jag inte svarat i grannens telefon strax efteråt.Allting löste sig när personalen anlände och jag kunde fortsätta mot ICA.

Igår var det dags igen - en liten dam (min granne)stod utanför min dörr med sin rollator för att ta sig till trappan och vidare ut på gården. Hissens funktioner och läge fanns inte i hennes tankevärld men ut skulle hon.Rollatorns korg var fylld med blandat bohag som hon skulle ha med sig och hon hade sin kappa på men inget på fötterna. Mannen i mitt liv blev beordrad att ringa till områdets trygghetsvärdar för akut hjälp medan jag försökte hindra henne från att ramla nerför trappeländet. Småpratande om kråkor kom vi fram till hennes öppna dörr och där blev det tvärstopp. I hallen ringde hennes telefon men innan jag kunde göra något fick grannen tag i dörren och slog igen den. Där skulle vi inte in och det var inte hennes lägenhet heller. Vi fortsatte att diskutera kråkor jag och min 96-åriga vännina tills trygghetsvärdarna för oss boende kom och tog över omsorgen om henne.

Jag är glad att allt hände innan trygghetsvärdarna slutade för dagen och inför helgen för då vet jag inte vad jag gjort om jag inte hade lirkat in henne till mig på lite kaffe. Nu har jag fått veta att grannen står i kö för ett äldreboende för dementa - men sådant kan dröja det vet alla. Jag är inte rädd för att se till den gamla damen inte på något vis men min ångest håller på att bli pyramidal nu. Varje gång jag öppnar dörren fruktar jag för att hitta lilla I.som fallit utför trappan med rollator och allt. Hon kommer absolut att bryta allt som kan brytas om hon inte slår ihjäl sig - och i hennes lägenhet ringer hennes j*^la telefon därför att hon bröt en strömkrets i dörrlarmet när hon gick ut. Hjälp anländer inom 5 - 10minuter efter att kontakt etablerats med klienten, det vet jag nu men det hjälper inte I. och inte mig. Vi kan inte låsa in henne vi som bor runt omkring även om man vill det, inte heller stänga av empatin eller oron för henne.

Grannens släkt bor inte i närheten men de försöker vara här så mycket det går fast hon oftast blir mer orolig då.Det blir nog att hoppas att någon dör på något boende så vår granne får flytta för sin skull och ärligt talat för släktens skull och även för oss hennes grannar. Tyvärr har alla dåligt samvete efter senaste tidens avslöjande om vanvård inom äldreomsorgen men det är faktiskt vanvård som det är nu också som grannen utsätts för. Något måste ske mycket snart för vi skall inte frukta att få se grannen nedanför trappen medan hon vaktas av ett larm på dörren som genererar en ringande telefon i hennes tomma lägenhet.Att det skall vara så kämpigt för vissa att bli gamla!