söndag 27 november 2011

Köttslig lusta vore inte dumt

.....om jag orkade bara. Det är advent som betyder (lite olika) ankomst eller förväntan. Själv hatar jag för tillfället allt, och i synnerhet allt med julen. Jag vet att jag är överspänd och löjlig på alla håll men jag skulle vilja försvinna in i en evighet och aldrig komma tillbaka.Jag är helt införstådd med inställningen hos omgivningen men att ta livet av sig framstår som ett ganska trevligt alternativ emellanåt.

Mina dagars upphov skall strax fira sin 60-åriga bröllopsdag utan att förstå vad det innebär för omgivningen. Jag är så oresonlgt korkad så jag lovade att sköta festiviteterna med min äldsta brors benägna hjälp. Han åker till Portugal han på jobb och tar sin fru med - trevligt för honom och min svägerska när den stora dagen infaller. Det som han lovade fixa blir inte av och han har tydligen missat att meddela sina barn om vad han lovat att de skall göra och bidraga med.Han åker bort och hans barn nekar komma för att inte farföräldrarna inte inbjudit dem till någon fest (och han tydligen inte skickat inbjudan vidare).

Min andra bror är mycket upprörd för att han inte är inbjuden och inte hans barn är det heller (det skulle första brodern ordna). Att försöka få mina syskon att förstå att våra föräldrar är senila tycks inte gå in och att saker och ting inte fungerar beror på deras ogocentiska läggning och min försummlighet.

Min syster ena syster tar inga råd och de som eventuellt faller henne på läppen är hennes egna och det får det vara bara det fungerar. Enligt vårt moderskap är hon fantastisk duktig och intelligengt som sina barn - det är ju skönt att ha sådana enotma snillen i familjen men roligt är det inte när ens egna barn alltid kommer till korta i jämförelse.Minsta systern är såååå enormt duktig och har så fantastiska barn som hon kämpar för som en lejoninna och hon är jättejätteduktig hon också.

Jag kräver inte att min släkt skall skrika :Halleluja, bara de tänker på mig inte alls. Jag är inte avundsjuk på mina syskon heler men jag vill få rätten att behandlas som den människa som jag är och som jag försöker vara i den närmesta kretsen. Jag vet att minba föräldrar är så jobbiga, jag vet också att jag lovade ordna deras bröllopsdag för att de inte klarade det. Likaså vet jag att man tydligen kan sparka på mig för att jag är som jag är - faSt orkar inte så mycket mer.

Den bror som inte åker till Portugal har lovat att skala potatis, min dotter fixar omkringsakerna och jag gör massor med kalops, som säkert inte kan kallas festmåltid - men jag orkar ingenting annat.

När man mår så här och bara vill försvinna från allt och bara dö så finns det saker som håller en kvar och de kan vara löjliga det är jag medveten om.En är mannen i mitt liv hur luggsliten han än må verka men varm är han och han är trygg att krypa nära och det är skönt omslutas av hans armar.

Det politiska partiet jag tillhör har gjort horribla skattemässiga utspel i landstinget som jag är glad att jag inte är med aktivtoch påverkar.Illa får det mig att känna och när någon (gärna syskon) påpekar att jag är dum i huvudet och borde ha en käftsmäll när jag pratar politik eller om kurser jag gått på universitetet då vill jag försvinna.

Jag är så rädd att min luggslitne riddares släkt tror att jag lever på honom för det göt jag inte.Han är min man och han har det varmaste hjärta och händer man kan tänka sig.Han har alla brister som en människa kan ha och det är precis som jag själv är förskaffad. Det är tryggt att somna med honom nära sig även om köttslig lusta är ett sällsynt förehavande i vår säng. Att känna hans kropp mot min får mig att vilja leva en stund till.Kroppens värme är viktigare än lusta.

Igår var mannen i mitt liv och jag hembjudna till vår landsahövding på Värmlandska Akademiens Högtidsmöte. En enorm upplevelse på alla sätt och temat var KÄRLEK.
Kärleken skildrades på många olika sätt där vi minglade runt med ett vinglas i handen och samspråkade med olika trevlig människor inom kultursfären. Min man var så stilig i stålgrå kavaj,svarta byxor och mycket elegant slips till den vita skjortan. Själv bar jag en lila klänning till svart kavaj och lila accesoirer.

Tänk att höra Håkan Hagegård deklamera till Elisabeth Boström spel på flygel eller förre riksmarskalk Ingemar Eliasson berätta om den 49å-riga Georg Adelsparre och förälskelse och bröllop med sin 17-åriga brud och deras lyckliga äktenskap. Det var lika underbart som att lyssna på julevangeliet på Dalbymål eller att få se årets stipendiat Jörgen Zetterqvist presenteras av min favoritprofessor alla kategorier Hans Olof Broström.

Det var skönt med ett andningshål som detta illustra sällskap gav oss,det må varA Att det bara vart för någora timmar men det gav min själ (eller psyket) andhämtning den stunden. Jag är nog överkänslig och dum men det är jobbigt att leva ibland och det är inte sett som något bra altenativ hos mig när det är en hemsk uppförsbacke utan slut. Jag är inte någon märkvärdig människa det vet jag och påminns om ofta av min omgivning - men trött är jag intill benen. Jag får krypa nära min man, sniffa in hans kroppsdoft och hoppas på att jag somnar. Det är väl vad jag kan komma kroppslig lusta och längtan närmast just nu. Det är väl det enda som får mig att inte gå under helt och hållet. Att jag låter patetisk bjuder jag på för det har jag hört så många gånger förr men så här känner jag mig nu.

Att klamra sig fast vid livet gör många och det får väl även jag göra för släktens skull. Jag är så trött över att vara ifrågasatt för den jag är och vad jag tycker men jag försöker hålla näsa ovan vattenytan. Kanske kan jag samla ihop mig efter den fantastiska bröllopsfesten och må lite bättre och kanske kan jag göra det jag lovade Håkan Hagegård att göra. Han tyckte att jag skulle skriva för Värmländska Akademiens encyklopedia om den enda romanska tympanon som finns kvar i länet.

Herre Gud så hopplöst gnällig jag låter! Sorgligt att jag faktiskt känner mig så hopplös och gnällig som jag ger uttryck för. Jag önskar så att känna lusta till min man,till att agera och verka. Tänka att skratta och må bra och inte känna att allt är fel eller att jag är en gnällspik. Det kommer en tid då jag kan gå på min egen väg utan att känna skuld och trötthet jag vet det, svårast är att jag inte vet när.Det andra om jag kan vänta på det ögonblicket - jag är förtvivlat trött och orkar inte hitta andningshål som ger mig styrka.

Jag skall härda ut, men det känns hopplöst emellanåt.Kanske blir det inte av den köttsliga lusta som jag skrev om men värme och närhet som värmer vore underbart att få njuta av - härda ut är det som behövs. Jag måste härda ut för att komma till framtiden. Vet inte hur men jag bidar min tid för att gråta nyttjar ingen och gråta kan jag inte längre.

Patetisk är jag.

5 kommentarer:

  1. Käraste Granntant!!
    Patetisk är du då rakt inte!!
    MÄNSKLIG!!! Mänsklig är du!!!
    Du har mycket omkring dig och känner stora krav på dig att göra det bästa för så många. Inte konstigt att du känner förtvivlan och hopplöshet ibland.
    Jag skickar dig en lång varm kram genom etern och hoppas du får lite ro och lite glädje till dig snart igen!!! <3<3<3

    SvaraRadera
  2. Tack söta Tizzel jag kan varken redigera eller kommentera, detta är fjärde försöket - vi får se om det går igenom.

    SvaraRadera
  3. Du vet att man FÅR gnälla emellanåt- livet är jobbigt & urtrist mellan varven. De dina verkar inte alls fått den empati du begåvats med och tyvärr drabbar det dig. Om inte kalops duger skulle de fixat något bättre själva! Kan man möjligen på något sätt hjälpa dig med kalaset? Säg till om det finns minsta chans!
    Andingshål är livselixir och bör njutas så ofta som möjligt-hur skulle man annars orka??
    Gnäll på - man måste få det ur sig en stund & snuffa sedan långa stunder på din luggslitne riddare. Det lindrar ju en liten stund! Många kramar /Anneli

    SvaraRadera
  4. Hej granntanten, du är så härligt mänsklig, så här kan man ju känna alltemellanåt. Tyvärr kan jag inte avlasta dej praktiskt med kalaset, men tänk så här, den här bröllopsdagen är ju egentligen bara en vanlig dag, dina föräldrar lär inte märka om allt inte är perfekt, dina syskon kan inte klaga eftersom de själva inte hjälpt till mer. Och dagen kommer lika fort som andra dagar och sen är det över, och du kan tänka att nästa gång det är nåt jippo i släkten så får de andra fixa...när jag drabbas av julhysterin, det ska vara fixat o fejat o allt ska vara tiptop på julafton så sansar jag mej rätt snabbt och tänker, herregud, det är ju bara en dag, det går i ett huj o så är det vardag igen, ingen idé att hetsa upp sig. Skickar en lång kram, det kommer ljusare tider igen!

    SvaraRadera
  5. Varför sådant ståhej.
    Vem kräver det?
    Inte är det väl jubilarerna själva...
    Det skall ju vara roligt och lustfyllt och komma från hjärtat.

    SvaraRadera