Lite grann i hatten

Som så många andra var jag på bröllop igår. Vi var visst några miljarder som satt på första parkett för att få se Prins William få sin Kate till äkta maka.Rojalist eller ej så är det kul att få delta i all pompa och ståt även om det är framför tvn. Även och även så är det faktiskt en fördel att sitta och beskåda allt i sin egen tv. Det är nära till kylskåpet och man behöver inte bekymra sig om klädkoden utan trosor och t-shirt går utmärkt- Störst fördel med att sitta där man gör att man kan kommentera precis vad och hur man vill.

"Philip ser faktiskt fräsch ut för att vara 90+". "Jaja Bettan kör med samma hattmodell fast i olika matchande färger","Brudgummen kommer att vara flintis om några år". "Åh så söt bruden är - fast inte lika söt som våran Victoria". Etc, etc i all oändlighet.

Hattar är alltid ett kärt ämne och det fanns det hur många som helst och både vackra och helt anskrämliga kreationer.Jag var inte nådig i mina kommentarer när det gällde hattarna men en del gick det inte att göra annat än skratta åt.

Den eleganta damen som balanserade en gammaldags lampskärm på ena örat, eller brudgummens kvinnliga kusiners "prylar" som satt fast i pannan på dem gick i en klass för sig bland fågelolyckor ock blomarrangemang i filt och tyll.

De vackra klassiska hattarna är dock de som föll mig mest i smaken - jag älskar hattar och fanns det råd och lägenhet så skulle jag ha många fler än de sju jag har. Det är inte omöjligt att jag till och med skulle skaffa en sådan där sak som Fergiedöttrarna ståtade i om jag bara kommer på när den skall användas och hur man får den att sitta. Mannen i mitt liv föreslog en spik rakt genom skallen eller en skruv. Det förslaget låter dock onödigt dramatiskt -det blir för mycket Frankensteinstuk på det hela då.

Jag får nog göra som den minsta brudnäbben gjorde med sin blomsterkrans - hålla fast den med ena handen. Hon var oemotståndlig där hon gick med en hand om kransen och den andra i brudtärnans hand.

Bettans hattar är jag dock inte intresserad av - det är bara hon som bär upp dem ingen annan.Detta gäller både de bredbrättade, puddingformarna och murkelhattarna - de är bara hennes.

Till dom ensamma

...heter en fin sång av och med Mauro Scocco. Den sången ger mig kroniskt dåligt samvete varje gång jag går förbi ett hus här i närheten. Jag vet att jag inte behöver ha det men det hjälper inte.

Hon är nog den ensammaste människa jag känner till, men jag ryser när jag ser hur hon bevakar sin omgivning från fönstren eller balkongen.När någon närmar sig så kastar hon sig ner för trapporna med sin hund släpande efter i ett koppel för att hinna slå klorna i den som är på väg att passera. Den arma jycken är nog den mest välvädrade hunden i vår stad. Hinner matte ifatt sitt offer så är det klippt för det går inte att komma undan denna kvinnan. Hon pratar och pratar och jag kan alla hennes sjukdomar utan och innan, liksom alla oinkompetenta och elaka läkare som inte ger henne medicin eller tror på henne och hennes lidande. Det är lika svårt med hennes krav att få veta om mina medhyresgästers väl och ve och eventuella brister och felsteg. Det är bara otrevligt och pinsamt det hela.

Om hennes ensamhet beror på hennes sätt, eller sättet skapar hennes ensamhet det låter jag vara osagt - jag är tämligen säker på att det finns en psykiatrisk diagnos i sammanhanget. På håll kan jag både känna empati och sympati men jag gruvar mig mycket för att gå i klinch med henne.Flera gånger har jag dock verkligen försökt att ge henne tid men det hjälper inte och det slutar med att man är fullständigt psykiskt utmattad och totalt dränerad på allt. Kvinnan själv förstår inte alls att man kan ha annat än att lyssna på henne som göromål under dagen.

Numera så sliter jag upp porten och kastar mig på cykeln för att komma förbi den stackars kvinnan utan att bli infångade och det har lyckats flera gånger.Att ta cykeln till busshållplatsen går dock inte så skall man iväg med buss får man räkna med att missa några sådana och därför vara ute i extremt god tid.

Mannen i mitt liv blir oftast infångad då han går mycket långsamt på grund av sin neurologiska sjukdom . han hinner helt enkelt inte undan. Han har tur att han kan luta sig mot sina gångstavar annars vore damen en risk för fallolycka.En bonus han har är trots allt hans dåliga hörsel som gör att han inte hör ens hälften av vad kvinnan mal på om.

Det är tragiskt med en del ensamna (det finns även de som vill ha och har ett ensamt liv - självvalt) men det kan vara ett helvete på jorden för omgivningen också och det gäller så väl anhöriga och grannar. Det ger mig dåligt samvete att jag inte orkar med den arma kvinnan ens korta stunder när hennes familj får stå ut hela tiden med hennes tirader.Jag orkar helt enkelt inte med henne denna ixoida kvinna som jag kallar tant - hon är faktiskt flera år yngre än vad jag är.Situationen är mycket jobbig hur jag än ser på den, jag vet att många tycker det samma på gården - det hjälper ingen av oss ändå.

Påskharen kommer inte till mig

...men den Vackra Fru Johansson kommer istället. Hon har inte med sig en enda chokladbit eller godis, hon har något bättre än så. Min vackra dotter har gjort en invententering av sin skogarderob och plockat ut sådana som är lite för små men köpta med hopp att de skall töja sig eller något.Det finns tyvärr inte så många damskor i storlek 42-43 på vanliga skoaffärer - men hon uppsöker showartisternas inköpsställen i Stockholm då och då.

Det skall bli spännande att se vad Fru Johansson har med sig och jag hoppas att hon gillar de snygga skorna som jag inte får att sitta på mina fötter trots isatta hälgrepp -de är för stora för mig.

I övrigt skall jag kanske städa här hemma fast motivationen är minimal. I tre dagar har jag klivit över dammsugaren som står framme och nu är det dags att göra något. Jag tror att jag ställer in den i städskåpet så inte mannen i mitt liv snubblar över den och bryter ett ben.Gunvald gillar inte snabeldjuret heller,nu åker den in i skåpet nu.

Dammråttor är också människor och jag hatar skyddsjakt av all slag och jag är säker på att det blir påsk även med damm.
Om jag sticker till Blåkulla och inte kommer åt bloggen så önskar jag alla GLAD PÅSK!!

Konstinköp på konstigt vis.

Jag är inte klok det vet jag, men igår bevisade jag det verkligen.Jag läste Smålandsposten på nätet för att jag var så nyfiken på Bonushockeysonens varande i sitt lag och dessutom är jag intresserad av hans lag rent allmänt. Tingsryds AIF ligger mig varmt om hjärtat men jag förstår att sonen förmodligen gjort sin sista match där. Enligt Gröna Brigadens (TAIFs fans)sida är han inget att satsa på då han fått många skador under sina år i föreningen. Man pratar vitt och brett om vilka man vill skall köpas in från olika håll men sådana som som börjar gå sönder eller bli lite ålderstigna - de tiger man bort.

Sonen överlever det och han skall opereras igen 2 maj så får vi se om någon anser att han är något att satsa på eller om han blir en hockeypensionär.

När jag letade efter några hockeynotiser föll blicken på en artikel om att Växjö kommun säljer ut "gammal" konst som smyckat deras instutitioner och förvaltningar. Det var mycket olika saker men de har inte varit exponerade på länge utan bara varit hyllvärmare. För ett bra pris kunde man köpa god konst och för pengarna som man får in på denna försäljning köper kommunen in ny fin konst.

Jag föll i extas över ett vackert skulpterat enhörningshuvud som fanns på bild i tidningen - jag var tvungen att få det! Med lite googlande hittade jag både telefonnummer och mailadress till Konsthallen i Växjö och ringde genast.Både Maximus och Fredrik som arbetade var jättetrevliga men tyvärr så fick de inte boka enhörningen åt mig utan de var tvungna att låta den stå framme när de öppnade. Inget fick tingas på även om man bodde i Karlstad.Jag fick dock ett löfte om att de skulle ringa om enhörningen var kvar när de stängde kl.20.00.

De ringde för att berätta att enhörningen gick med en gång och sedan fortsatte vi prata.De var duktiga på att per telefon åskådliggöra hur några tavlor som blev kvar såg ut. Nu har jag alltså på hörsägen köpt en underbar akvarell av Olsson?,en annan akvarell med Vadstena kloster som motiv av okänd upphovsman,en olja av Sjöwall och 2 grafiska blad.

Det skall bli ruskigt spännande att få se mina fynd(de var otroligt billiga) utan att göra det med någon annans ögon - den som lever får se sägs det ju så jag skall leva ett bra tag till för att få njuta ordentligt.

DAGS ATT DEKLARERA

Så var det gjort. Lätt och behändigt var det också. Ett kryss här och sedan där, en namnteckning med förtydligande fullbordade det hela innan det var klart att lämna på skattekontoret.

Vissa yrken gör det lätt att fullborda sina plikter mot staten - vi krokimodeller har som ni vet inget att dra av. Så är den nakna sanningen för oss som konstnärliga redskap.

Undrar om det finns så kallat köldtillägg kvar och om man kan få extra pengar i vissa fall eller om man får dra av (fel av mig)under inkomstens förvärvande för svinkalla golv.Jag får undersöka det till nästa år eller kalla in arbetsskyddsombud om det finns.Arbetsskador vill man inte ha.

Bokstavsbarn i min generation

Det blir allt vanligare att man skall etikettera eller facklista människor efter olika kriterier. Den som inte har någon snitsig titel (som var så viktig förr i världen) så bör man åtminstone ha minst en diagnos att skylta med.

Vi är i Alingsås för att fira en bland många födelsedagar och alldeles innan jag slog ihop mina (blå)bruna korpgluggar så kom insikten om att jag är ett bokstavsbarn. Min mamma, de tre första barnen i syskonskaran och många många fler av oss är bokstavsbarn. Min holländske far vet jag inte så säkert hur det är med och han själv är osäker om så är fallet.Helt säker är jag i alla fall om att min man, hans syster och min favoritsvåger är riktiga bokstavsbarn.

Tänka sig att man måste var sextio år eller runt det för att inse sådana saker som vart man hör hemma.Tro nu inte att jag är läkare eller har säkerhet att diagnoserar folk, inte alls - jag diagnostiserar inte någon alls - jag konstaterar att vi växte upp med det gamla betygssättandet. Vi var den sista generationen som kunde få A, a,Ab,Ba,B, Bc och C i betyg. Vi fick till och med lära oss att bokstavera i telefon. A som i Adam,B som i Bertil var det som inledde alfabetet. Jag drar därför slutsatsen att vi som var med då måste vara riktiga bokstavsbarn.

Vi ligger över som vanligt på Pensionat Fransson när vi är i Alingsås men nu är vi inte ensamma om att vara inackorderade här. Söte svågern fjäskar oändligt för den tredje inhysningen må jag säga. Första kvällen som han varseblev att gästen var inloggad ordnade han pannkakor åt denne - något han inte fick tack för en gång. Igår kväll serverade han handskalade räkor och stekt ägg till gästen och inget tack fick han då heller.

Jag gissar att den gullige igelkotten som flyttat in i svågerns och svägerskans förråd (och förmodligen bott där hela vintern) mår utmärkt och verkligen kommer att äta upp sig inför sommarens eskapader. Med svägerns kockinsatser fär man nog hålla för troligt att "Kotten" redan bestämt sig för var nästa övervintring kommer att ske.Svågern kommer säkert att få en långliggare där.

Igelkott börjar på I - den kan nog räknas bland bokstavsvarelserna också.

Som ren information vill jag meddela att nonsensinlägg börjar på N.

Upp som en sol, ner som en pannkaka

När man känner sig så där lagomt vacker och klok - då är det gott att leva. Jag startade min dag med att deltaga i kommunens kulturfrukost och fick mig ett intressant föredrag till tea och sovel. En hjärnforskare pratade om hur man gympar hjärnan för att inte bli svårt dement eller fördröja en Alzheimersjukdom. Kultur var ett viktigt verktyg för att hålla hjärnan i trim.

Stärkt till kropp och själ cyklade jag hem för att finna min man nyduschad och fin och läsande kyrkans tidning. Medan jag ordnade med min luggslitne riddares frukost så sminkade jag mig enligt Anybodys recept och satte på mig lite snygga kläder då jag måste ner och handla lite i centrum. Jag kände mig absolut lagomt vacker och bekväm då jag äntrade stadsbussen.

Två hållplatser längre fram klev en man i trettiofemårs åldern ombord - han var mycket snygg. Han lyfte in en sulky med en liten kille med Färjestadsmössa på huvudet.Grabben tvinnade sig runt i kärran och ställde sig upp och stirrade på mig.Plötsligt började han skrika - det lät förjäkligt och hans röstresurser var enorma, medan pappan försökte trösta sin telning.Alla i bussen blev berörda av den lilles hysteriska gråt.

När pappan försökte trösta frågade han ättelägget varför han var så ledsen och fick ett snörvlande svar:"Tanten är så jätteful".UNGJÄKELN pekade på mig när han sa det och ALLA såg vem den fula tanten var som skrämt barnet.Jag måste säga att jag kände mig mobbad utpekad och ful medan jag fortsatte min färd, det var en pina innan jag kunde kliva av.

När jag handlat färdigt gick jag hem med mina kassar. När jag tänker efter så var nog inte pappan snygg för en snygging kan väl inte han en sådan förgrymmad unge?

Glidare

är jag inte, men iblad önskar jag att livet vore vallat för bättre glid. Jag klagar inte för vädret är ok, maken är så bra han bara kan. Vi har varit bilburna i en vecka eftersom min gode vän LG har lämnat sin 28-åriga bil i min ömma vård medan han är i Prag.

I morgon skall jag lämna tillbaka bilen och åka och hämta vinster som både jag och mannen i mitt liv erhållit från ett lotteri hos Biskopen. Vinsterna skall hämtas på pastorsexpeditionen. Jag undrar om det är hembakt, hemvirkat eller om det blir religiösa betraktelser vi får. Vi får se.

Onsdags kväll så har Konstvetenskapliga föreningen föredrag på vårt museum - jag har engagerat en tatuerare för att prata om tatueringar som konst. Det blir spännande och jag funderar på om hur jag skall vara klädd när jag presenterar honom. Det blir nog mer ur min kollektion som jag köpte i London. Silverpaljettbaskern,svarta toppen i lager på lager och de blommiga tightsen.

Jag får fundera över natten - vaknar jag och tycker livet liknar apa så går jag iklädd sopsäck (men jag har mina chockrosa stilettopumps på fötterna)

Jag tror det blir vår i år också

Det blåser ordentligt men solen skiner. När jag åkte till Flickan som Skrattar i Vindens grav igår var dikesrenarna knallgula av tussilago. Flickan gillade det säkert eftersom hon älskade gula blommor. När hon var liten så kallade hon maskrosor för solblommor.

Det är sol i sinnet på hockeybonussonen likaså för hans Tingsryd spelar i Allsvenskan nästa säsong också. Det var ovisst tills sista spelsekunden.

Denna lördag har jag varit till biskopen och druckit kaffe och efter det var vi på vernissage. En vän till oss visade sina fantastiska foton med stränder.Lars Lerin var där så jag värvade honom till konstföreningen jag startade för några år sedan. Han lovade att ställa upp på ett föredrag till hösten den raringen.

Färjestad har precis slagit Skellefteå i hockey - jag skall korka upp en flaska Rosè.Livet kan i sanning vara trevligt ibland.

Då och då får jag besök.

Några dagar efter begravningen av Flickan som Skrattar i Vinden sov hela familjen utom jag. Jag låg i soffan och funderade då jag fick höra ett skratt som jag kände igen. Det var min dotters skratt och jag visste att det jag hörde var något som jag inte borde prata om, om jag inte ville betraktas som galen.

Under åren som gått har jag hört henne många gånger och känt hennes närvaro. En gång berättade jag för min dotter Den Vackra Fru Johansson att jag hörde detta skratt och då log hon och sa : "Syrran besöker dig också så klart." Min döda dotter är med sin familj har jag förstått utan att hon är någon skyddsängel. men det är tryggt och gott att veta att hon finns med.

Igår hälsade vi på mina gamla föräldrar och drack kaffe och då berättade min gamla och lite demente far att han hörde en liten klocka som pinglade i ena rumshörnet. Min mamma hade också hört den lilla pinglande klockan och tyckte inte det var konstigt alls för hon kommer från en släkt där man sett och hört eller fått varsel. Ingen av oss hör några röster utan det är mera förnimelser eller budskap som kommer. Det kan vara att min mormor visste när besök var på väg. Min mamma undrade bara vem som pinglade i hörnet och varför. Hon och pappa funderade lite vem det var som sökte kontakt och hade frågat ringaren om han var deras granne som dött för ett tag sedan. De fick inget svar.

Natten efter besöket vaknade jag av ett välbekant skratt , som alltid så skrattade min flicka snett till vänster om mig och jag fick veta en massa saker. Det var HENNE som mormor och morfar hörde och att hon hördes i hörnet var inte konstigt alls - där finns bilder av alla 13 barnbarnen och där fanns hon med.

Klockan som pinglade var ingen klocka utan en så kallad "änglapingla"som hon hade runt halsen i en kedja.Det var en rund silverboll som innehöll något som lät som en liten klocka. Det ljöd som ett sprött änglaspel. Flickan hade den alltid runt halsen från tretton års ålder och fram till sin död. Den försvann då och fanns varken i påsen med hennes kvarlåtenskap eller i bilen hon förolyckades i. Hon hade givetvis fått den med sig den även om jag inte förstår hur (det är inte viktigt för mig heller).

Min första dotter är ingen ängel utan hon har meddelat att:Hon ÄR men på ett annat sätt än andra. Hon har en viss uppsikt över de hon bryr sig om och finns där i deras närhet. Hon kan ha olika sätt att skapa kontakt med olika från detta livet som vi andra är i.Det känns bra och de som vill kan tokförklara mig men som sagt var så hör jag inte röster ,jag förnimmer min dotter när hon söker kontakt.Själv tror jag inte på att gå på seanser eller annat mumbojumbo - min dotter tar kontakt med mig så är det bara.

När mina föräldrar på morgonen fick reda på vem som besökte dem så var det självklart för dem och de ifrågasatt inte alls vad jag sa.De väntar på att få kontakt med sin dotterdotter och undrar om hon tar med sin fästman.

Den som ifrågasätter det jag skriver nu förstår jag mer än väl, men jag har aldrig sett syner eller hört röster - jag bara vet plötsligt att "Flickan som Skrattar i Vinden" finns i min närhet ofta med ett budskap.

Nu är dagen långt på väg och jag går vidare med den på gott och ont, men jag är trygg för min dotter är med på sitt sätt - alltid. Men jag tror inte på andar och troligen är det jag skriver rörigt - det bryr jag mig inte om, det här är min verklighet.

När kändisar får SVÅRA sjukdomar

då får de ofta mycket spaltutrymme i alla sorters tidningar. Ibland misstänker jag att det gör att de får en ny skjuts i karriären. Det heter att de vill berätta och ge sjukdomen ett ansikte. Jag vet inte om det hjälper och det känns lite ute när man tänker på den förste som verkligen exponerade sin dödliga(och skamliga sjukdom) Sighsten Herrgård. Han gick ut med att han hade HIV som utvecklades till AIDS och det var säkert ett bra sätt att avdramatisera sjukdomen.

Ingvar Oldsbergs prostatacaner vet vi mer om än vi förmodligen vill veta bara genom att läsa löpsedlar. Andra SVÅRA sjukdomar berättas det om utan att personerna har uttalat sig om dem,prins Daniels njursjukdom plockas fram i td och otid, samma gäller drottning Silvias förkylning.Alla klassas som svåra sjukdomar på löpsedelarna.

Dramatiska beskrivningar om sjukdomar som vanligt folk lidit av i alla tider blir fruktansvärda när den drabbar en kändis. Jämförelser och uttalanden saknar all grund. Senaste att berätta om sitt lidande är artisten Miss Li. I en tidning berättar hon målande om hur otroligt hemskt hon har haft det med sin SVÅRA sjukdom.

Hennes reumatiska sjukdom har givit henne smärtor som varit som förlossningsvärkar. Förlossningssmärtorna är vidrigare än vid vanliga förlossningar för det gäller ena gången att föda barn via axlarna, nästa gången via benen.

Jag förstår att man som artist äger en dramastisk ådra och använder den - men det här är löjligt enligt mig. Själv har jag fött flera barn och hur jag kände smärtor var olika vid de förlossningar och de är definitivt inte jämförbara med med hur jag upplever min reumatiska sjukdom. Teatraliska utspel blir löjeväckande om de görs som de görs av denna artist.

Alla vet att barn inte kommer till världen via axlar eller via knäna - de kommer ut ur sin mors underliv. Visst det känns men det är olika från föderska till föderska och vid förlossningar av samma moder. Riktigt löjligt blir det när en kvinna i 25-års åldern sitter och talar om sin sjukdom och och gör jämförelser om förlossningar - hon har inga barn och har inte gått igenom några förlossningar.

Miss Li har en reumatisk sjukdom, det har jag också. Det finns riktigt bra mediciner för dessa smärtor och både hon och jag har sådana så där är vi lika. Jag har fött barn men inte hon nu tycker jag därför att hon kan tala ut om denna vanliga folksjukdom hur mycket hon vill men använda fakta när hon talar. De osannolika saker hon jämför med gör att hon bara verkar att vara ute och cykla. Det är i och för sig en utmärkt motion för reumatiker om de inte har för svåra artriter.