söndag 29 juli 2012

Räddad ur självömkans träsk

Vaknade för cirka en vecka sedan av att min högra hand värkte så infernaliskt. Min artrit har i flera år fått mina leder - och speciellt de i mina händer - att värka hela hela tiden, tillståndet har med värkmedicin varit hanterbart fram till denna morgon. Nu var handen svullen under tummen upp i hela tumleden, pekfingret och långfingret var lika illa. Efter att ha gjort alla korkade manövrar som göras kan med extremiteter som skriker av smärta bara man tittar på dem hemföll jag åt en grandios självömkan. Den späddes på när jag med den förb*^%de tummen försökte trycka på lysknappen i trappuppgången. Ett rödglödgat spjut gick från fingret och upp i min hjärna och jag bölade för att det gjorde så förtvivlat ont trots att jag använder mina skyddsortroser.Att blogga har varit omöjligt.

 Om inte vi hade fått besök i veckan av barnbarn med vidhängande föräldrar hade jag nog utvecklats till ett ömkligt och sorgligt knytt utan förankring i den grå vardagen. Räddningen bestod i att Prinsessan Alva tappade tänder som gjorde att jag fick inträda som ställföreträdande tandfe och Unge Herr Varför behövde omedelbara svar på sina varför av mig medan föräldrarna snickrade på vår altan eftersom varken jag eller Mannen i mitt liv klarar det. Herr Varför är döpt till Linuz och är en mycket tekniskt intresserad kille fast han ännu inte fyllt 3 år. Första dagen upptäckte han att det fanns roliga knappar på diskbänken - flera rader faktiskt - som han genast frågade om. Jag berättade att man kunde höja och sänka både bänkar,spis och överskåp med dem och att det var så eftersom förre hyresgästen var handikappad och satt i rullstol. Båda barnen var mycket intresserade av hur det fungerade så jag demonstrerade det och berättade att de inte fick trycka på knapparna, det kunde vara farligt. Barnen verkade nöjda med det och ingen hade något att invända mot förbudet. Linuz uttalade inte en gång sitt eget lilla "svärord" som han med förtjusning uttalar i tid och otid - BAJSKORV - är ordet som gäller då. Besvikelsen är stor när ingen varken bryr sig eller tycks höra när han tydligt artikulerar ordet.

 Andra dagen barnen och barnbarnen var här skulle jag tvätta upp lite kläder i min egen tvättmaskin och hade fullt support av Alva och Linuz som ville veta varför tvättmaskinen står under torktumlaren och inte tvärt om. Att ge skarpsinniga svar på sådana frågor medan man försöker sortera och packa tvätt med en fungerande hand är inte lätt men man är ju kvinna och har därför simultanförmåga som heter duga. Förklaringarna var eleganta och trovärdiga det såg jag på de tindrande barnaögonen, sedan böjde jag mig ned under handfatet för att ta fram tvättmedelspaketet. Paketet satt fast och hade fått formen av ett hoppressat dragspel, när jag sedan tittade upp hade barnen tyst och stilla försvunnit ut ur badrummet. Som ni förstår så är även handfatet utrustat med knappar för att man skall kunna hissa det upp och ner efter behov - något av barnen hade nog fått det behovet där i badrummet.

 Två läkarbesök efter varandra med massor av provtagning gav vid handen att jag skulle ha smärtstillande och en stor stötdos Cortison i fem dagar och det kändes riktigt pestigt att vara jag då. Jag tycker inte om att äta massor med medicin (fast jag förstår att jag måste) jag tycker inte om att inte kunna göra en massa saker som jag normalt gör. Jag hatar att ha så förtvivlat ont utan att medicinen tar utom att den tar styggt på min mage - det känns som om det är otroligt synd om mig om jag får säga det själv - och det får jag.

 Lördag åkte den glada familjen hem och i samma veva dök en vän upp för att vi skulle gå på en utförsäljning hos en firma som hyr ut maskeradkläder,kläder från olika teatrar och rena kurisosa kläder. Allt där är äkta vintage och man kan hitta en klänning som det står Margareta Krook i eller andra spännande teaternamn. Mina endorfiner började bubbla, humöret höjdes och livet blev riktigt roligt när vi plöjde in bland klädställningarna som pansarkryssarna Potemkim 1 och 2 mot vårt mål av lycka. Nästa år när jag gör mitt besök "at the Ascot" får jag ta med mig en page som håller upp min stora hatt. En grå och kopparfärgad fantastisk hatt med stora knurridutter runt brättet och ett heltäckande silverfärgat flor. Den är så fin så jag skulle vilja ha den på kräftskivan om fjorton dagar men floret gör nog skaldjuren svårätna. Jag är lycklig ägare till en tunn cape i guld och blått som nog kan behövas någon gång och på utvägen slank några svandunsboor i olika färger med.

 Shopping gör ingen lyckligare men lite roligare blir livet om man dessutom kan göra verkliga och behövda fynd när man roar sig. Jag har ont men lite förströelse har gjort det uthärdligt ändå fast svullnaden och smärtan är kvar. Jag lever och har hälsan - fläckvis. Det är inte så illa pinkat av en trähäst - skulle min kloka mormor sagt.



 

6 kommentarer:

  1. Tycker nog att man kan tillåta en viss självömkan i ett sådant läge! Ihållande smärtor är vad jag fasar mest för, när det gäller kroppen. Min egen smärttröskel är generande låg.

    Så bra att dina smärtor gick att avleda litet, med en så intressant utförsäljning av kläder. Kan livligt föreställa mig både fniss och beundrande utrop!

    SvaraRadera
  2. Jo du Märit, denna utförsäljning fortsätter denna vecka och jag slits svårt av mitt begär efter en dirndl som jag kanske kan exponera min något vissnande barm i. Kanske kanske kan jag få ett påhugg i Tyskland under oktoberfestivalen om jag är utstyrd i den. Priset är överkomligt 75:- så jag får nog ta och åka dit om nu inte denna vackra röda klänning är köpt av någon annan.

    SvaraRadera
  3. Jag skulle blivit besviken om du inte hade köpt minst en svandunsboa. Så nu kan jag känna mig nöjd. Jag upplever nämligen alltid allt du så levande beskriver som om jag är där med dig.
    Jag hoppas att värken gett med sig.
    Och att ingen annan hunnit knipa den fantastiska röda klänningen! =)

    SvaraRadera
  4. Tröstshopping kan aldrig vara fel.
    God bedring!

    SvaraRadera
  5. Värken värker, jag har en dirndl och tröstshopping är en livsnödvändighet - man får det inte roligare än man gör sig. Fem svandunsboor i olika färger är en tillgång - jag är i sanningen en beviljad person.

    SvaraRadera
  6. Hoppas att den gör succé på oktoberfestivalen då!

    SvaraRadera