lördag 22 december 2012

Jag krusar aldrig större skit än jag själv är sa mormor

.... och jag bestämde mig för att köra själv när inget annat funkade, men jag har använt andras koncept i viss mån. Inställning och attityder har jag skamlöst  lånat från vänner på nätet, en från Ansiktsboken och en från en blogg där en annan vän bor.

Med min inskränkta syn på saker och ting så påstår jag att min höst och början av vintern varit überjävligt jobbig. Ingen kan säga emot mig för det är verkligen tungt på alla nivåer oavsett om det gäller politik, dement pappa, make med rörelsesvårigheter eller min kropp som går i bitar. Men with a little help from my friends (även om de inte vet om det än) så gör jag det här "The Torsten Flinck-way" så då reser jag mig igen. Det funkar för att det måste göra det, konstigare är det inte.

Det är inte populärt att ifrågasätta någon som alla har utsett till stjärna i politiken det är det säkraste sättet att bli ifrågasatt och ofta tvivlar omgivningen på motiven varför man säger ifrån. Mitt motiv är varken bitterhet eller avund fast det finns de som tror det. Jag upprörs däremot mycket över mobbning och när man framställer sig själv oriktigt. Att jag inte sprack ännu mer än vad psoriasisen ställt till med när jag blev bemött med att jag var bitter på en person när jag försökte påtala hur fel vissa saker var. Tänkte på Moderata Karamell Mary som nog också varit med om något liknande av det jag läst så jag bestämde mig för att inte vika mig en tum i det jag vet jag har rätt i. Mary klarade sig som jag ser det, jag klarar mig och det är inte farligt det som kan hända även om man tar upp mig med distriktsordföranden. Mår hyfsat med mig själv av att veta att hur det än går så vek jag inte ned mig i en sak som är fel - även om det kanske är en ren skitsak.Jag kan se mig själv i ögonen.

Varje dag som jag råkat gå förbi en spegel har jag mötts av en grå suddig vålnad som stirrat håglöst på mig och definitivt inte har höjt mitt stämningsläge en nanomilimeter - tyvärr har jag varit så dränerad på ork så jag klarade inte att få till en förändring. Idag nådde jag vägs ände och insåg att jag måste få till en ny attityd. Receptet stal jag hos min bloggsyster Anybody. Nu har bakhuvudet fått en fin chokladbryn färg, mitt uppe på skallen börjar min fluffiga lugg och den är verkligen chockrosa. Det är inte farligt att använda mitt mineralsmink på psoriasisen så det använder jag frikostligt, Svart kajal ger mig stora koögon och mascara med förlängningsfibrer till det ger mig en klart intressant look. Anybody kallade den looken för dra-åt helvete-attityd - den känns finfin just nu och är en bra rustning. Har precis som Fantomen vandrat runt på gatorna idag som en vanlig människa och det var skoj, synd bara om de små tvillingflickorna vars mor och mormor inte lät dem kommentera tanten med fina håret. Upplysningsvis så går det utmärkt att ha lång rosa lugg och klargrön hatt till det, jag vet liksom att det går att köpa läppstift i luggnyans.

Hur jag än vrider och vänder mig så kommer pappsen hit under julen och jag funderar så vad han skall äta då nya tänderna inte är färdiga än. Mosad mat vill han inte ha, gröt är ingen höjdare heller och grönsaker är livsfarligt. Det enda jag vet han tycker om och är lättintaget är chokladpudding. Det blir nog tjatigt med det som genomgående rätt och farsgubben är dessutom grav diabetiker även om det inte hindrat honom tidigare från sötorgier.

Nej nu skall jag plocka ihop mig och tänka på morgondagen då Surögda Ester och jag skall klä vår plastgran. Vi har mycket olika ideer om hur en gran skall vara klädd , tantstyle eller kattstyle. Risken är överhängande att det blir kattstyle som vanligt.

onsdag 19 december 2012

Gott Nytt År eller nåt åt det hållet

Det är några dagar till jul och jag längtar till en öde ö utan kommunikation. Mannen i mitt liv orkar eller klarar inte så mycket fysisk tyvärr och jag har inte börjat med julförberedelser än. Jag har ingen hint om jag har tid med att göra köttbullar, koka julskinka och annat skojsigt men vet att man kan skippa det mesta eller köpa färdigt - men när skall jag springa och handla?

Vi skall ha dementa pappa hos oss under jul och hur positivt jag än försöker vara så klarar jag inte det trots att det är resterna av min far som kommer att vara här. Trots en kämpainsats av min bröder och en otroligt snäll tandläkare så kommer han inte ha sina nya tandproteser färdiga och på plats när han gästar oss. Han tycker inte om gröt eller mosad mat så det kommer att bli underbart när han göra som de sista veckorna när han äter. Maten stoppas in hel i munnen och sedan sväljer man, antingen får man kvävningar och hostar ut maten över sig eller trycker ner den och spyr upp den på studs. Det går inte att prata med pappa - han har inga problem med maten han.

Så deprimerande det är att få påringningar från människor nästan dygnet runt som söker mig som ideell ordförande i Röda Korset och man vill ha hjälp med gamla föräldrar, pengar, sällskap och upphållstillstånd för sig och sina släktingar. Jag skulle gärna hjälpa om jag kunde och jag vill också göra det - men jag är bara människa och varken gud eller bank. Det finns stunder då jag skulle vilja skrika högt och bara lägga på luren. Det är så konstigt när diakoner, sjukhuskuratorer eller hemtjänstpersonal och ringer ber om våra tjänster utförd av frivilliga ickeavlönade. Vad är det för samhälle vi har när man hänvisas hela tiden till oss frivilliga för att många gånger utföra tjänster långt från väntjänst då man behöver specialkunskaper vid vissa sjukdomstillstånd?

Kommunpolitiker pratar sig varma om god omvårdnad (med vissa nedskärningar). Hemtjänstens personal försöker springa gatlopp mellan sina klienter och göra storverk  med den tid och de medel de har ( de flesta i personalen är underutbildade eller har ingen utbildning alls). Sist i den så kallade vårdkedjan finns de som man minst pratar om d v s de så kallade klienterna och deras anhöriga om sådana finns. Varför är det så? Varför känns det hopplöst att veta att gamla och sjuka blir lämnade ensamma med sina krämpor , ångest och ensamhet? Hur står anhöriga ut för gammal kärleks skull, för att de är enda alternativet , och trots att de för länge sedan har förbrukat sina kraftreserver? Jag har ingen aning men det går en dag i taget och jag har inget svar på någon av frågorna tyvärr. Ett vet jag : man har glömt vad eller vem det till syvende och sist gäller nämligen de svagaste i kedjan, de som skall ha resurserna som samhället skall ställa upp med men som oftast ingen röst har. Det gäller alla som behöver någon omvårdnad eller stöd, min pappa, någon annans barn,make eller någons granne. Behovet av stöd och bistånd år oändligt men det räcker inte och kan vara helt hopplöst att få om man inte kan vägarna, skriker och fyller i blanketter och skriker igen. Finns ingen som höjer rösten så uteblir hjälpen. Det är ett kallt och känslokallt samhälle jag beskriver och tro mig det är så jag känner det. Vissa dagar så är känslan  jämförbar med att slå i en spik med en gummislang - det går inte och ingen tillhandahåller en hammare trots att de har en. Om jag orkar skulle jag lägga mig raklång på golvet och ge upp - jag orkar inte ens det.

Nu lägger jag tillbaka köttfärsen i frysen, går och lägger mig för att orka med det sista ideella jobben i morgon och sedan köper jag lite färdig julmat,lutar mig tungt mot mannen i mitt liv och hankar mig genom julen med avstängd telefon. Farsan skall få sin jul utan ensamhet och sedan åker vi till svågern och svägerskan över nyår och det blir underbart för då går mina bröder in och tar hand om pappa.

Jag säger inte God Jul till er därute men jag tror att ni förstår att jag menar det. När jag hinner och orkar hittar ni mig här i min garderob och så säger jag igen Gott Nytt År! Det kan förhoppnings vis inte bli jäkligare än i år eller också kanske jag blir mindre samvetsöm eller känslosam. I vilket fall så ses vi här.

lördag 15 december 2012

Ett underverk för att få till resning

Min kropp är fylld med illande röda psoriasisutslag - faktiskt är stora delar av den täckt av denna irriterande åkomma. Att få områden där huden får fjällande plackområden stör inte ett endaste dugg, men en kliande brinnande kropp kan driva vem som helst till vansinne. De varma specialbad med oljor och salt jag får på hudkliniken dämpar klådan flera timmar och det är jag mycket tacksam för. Svårast är nätterna som om jag inte är sömnlös blir det när jag i sömnen river mig blodig och vaknar av klådan. Jag smörjer mig flera gånger per dygn och får lite tillfällig lindrig just då - hoppet och vetskapen att det blir bättre är det enda som snart håller mig uppe.

Det är viktigt med vad man har på sig och syntetmaterial är inte bra, ren bomull är bäst och dessutom det enda material som man kan tvätta i höga temperaturer. Salvor, krämer och olika liniment gör att tyger förstörs eller i alla fall blir hopplöst solkiga - lakanen är för alltid fläckiga men jag tröstar mig med att det är rena fläckar.

Jag har en hel radda med bhar (heter det så?) i olika utförande och färger - ingen kan jag använda nu då de trasar sönder min hud och förvärrar såren. Syntet blir tätt och absorberar inte svett eller annat och byglar pressar syntettyget hårdare mot huden, fukten stannar och blir en perfekt grogrund för svampangrepp. Nu har jag jagat något för att stoppa min vissnande barm i, något som lyfter den lite grann så den inte ligger hängande mot min bröstkorg och ned mot midjan. Det blir tätt och sårigt med hud mot hud  och så kommer den irriterande svampen som ett brev på posten.
Stadens butiker är finkammade efter en bh storlek 95 D eller E i bomull , men icke sa Nicke ingenstans fanns det någon. Flera butiker för inte större storlekar och det är lite märkligt i dessa bröstförstoringarnas tid men att få tag i en bh i naturmaterial trodde jag absolut inte skulle vara svårt. Det var det - mycket svårt och inte ens en gång i sportaffärer kunde jag finna en endaste liten bomullsbh. Sista veckan har jag gått runt med kompresser under brösten för att inte ha hud mot hud och det har inte varit något problem att få dem att ligga kvar. Tunga tuttar håller kompresser på plats men särskilt fräscht har det inte kännts.

Jag mötte idag under min shopping en gammal arbetskamrat som jag klagade min nöd för, hon visste genast besked och gav mig adressen till en butik som jag inte visste fanns i vår del av Världen. Tio minuter senare stod jag med en påse som innehöll en bomullsbh till det facila priset av 179 :- . Plagget är mjukt, behagligt och vitt och jag funderar på varför jag inte köpte en till i svart när jag handlade? Jag var ju beredd att lägga ut 600 till 700 kronor minst för ett enda plagg, så om vädret tillåter köper jag en svart bh i morgon. Även om ingen ser vilka kläder jag har under så är det betydelsefullt för mig att känna mig fräsch under för min egen skull. Nu känns det så bra så jag skulle kunna annonsera om det, även om en mig närstående man inte skulle jubla över det precis.

Om ni i vår vackra stad möter en liten tjock tant som på sin reflexjacka har texten TWILFIT RESTE BYSTEN då har ni mött mig.



måndag 10 december 2012

Vilken familj!

Min demente far har lyckats slarva bort sina nya tänder men envisas med att påstå att de är stulna. Ingen kan få  honom att inse att det inte finns någon marknad för begagnade tänder och nu måste vi skaffa nya så han kan tugga. För att undvika att ramla i kurvtagningen med sin rullator lämnar han den hemma när han går ut vilket resulterar i att människor hittar honom liggande här och där i snön. Det har gått bra än så länge då vänliga människor hittat honom och följt honom hem.
Pappa har också givit "Senior Dejting "ett nytt ansikte. Den senaste tiden har han lämnat små illa skrivna lappar i brevlådorna hos sina kvinnliga äldre grannar. Budskapet är mycket tydligt och tanterna är både rädda och äcklade av skrivningen: Jag ligger och väntar på dig - jag är naken och dörren är olåst. Kom!

Det går tyvärr inte att förklara för rädda små damer att det är pappas frontallobsdemens som spökar och att han är ofarlig hur obscent han än uttrycker sig. Det är jobbigt för oss alla utom för pappa som inte alls förstår vad vi pratar om.

Jag har begåvats med ett fyrbent skinhead som "barnbarn"som går runt i en bomberjacka och verkligen inte ser klok ut. Den vackra fru Johanssons labradorkille har ett hormonellt fel och mådde mycket dåligt tills man fann den rätta medicinen. Han mår finfint numer men den enda biverkan som kan uppstå, uppstod och han tappade pälsen. Klimatet gör att han fryser så att han numer uppträder i bomberjacka för att inte förfrysa. Det ser inte klokt ut men man fär vara tacksam för att han inte behöver kängor på fötterna till den övriga klädseln.

Mannen i mitt liv har visat sig vara ett praktsvin och det visade han i lördags med besked då vi var på KGB-fest. Förkortningen står för Klubben för Grisfotens Bevarande och den verkar för att få alla att inse hur läckert det är med grisfötter.Man träffas trivs och äter nassetassar och det är roligt och gemytligt på alla sätt. Faktiskt så har det varit det enda skojiga senaste månaden och de timmarna på lördagen var ett underbart andningshål undan de tunga moln som trycker ner oss i vårt stretande med pappa. Att bli grisadlad med nya namn under tavlan med den vackra skyddsgrisen Grisela och sjunga tokiga visor till hennes lov var underbart även om en del nog tycker att det är barnsligt. Upplyftande var det i vilket fall, jag är numer GRISTINA och mannen heter KALLE KNORR. Översteornen har dessutom lovat att utse mig till Lortgris nästa år så då får jag vara med och koka grisfötterna enligt gammalt och hemligt recept. Det är ett hedersuppdrag och mycket ärorikt.

Nu är det sent, den demente Casanovan sover förhoppningsvis liksom min svinaktige man har gjort i någon timme. Själv skall jag också gå till sängs så snart jag rundsmörjt min kropp. Stressen har gjort att min psoriasis blommar som bara den och hela kroppen utom ansiktet är täckt av psoriasisens skorviga utslag. Det kliar så fruktansvärt och jag river sönder mig kapitalt överallt. Nu går jag och får medicinska bad tre gånger i veckan på hudkliniken för att bli bättre och åtminstone dämpa klådan. Cortisonsalvorna dämpar lite granna.

Nu avslutar jag med hopp om god sömn när jag slår mig medvetslös mot min kudde.Sov gott ni där ute i cyberspacen.