tisdag 11 juni 2013

Den kliar, är missklädsam och förstör humöret

Nu har jag äntligen bränt min ofrivilliga offerkofta med min magiska blick och insikt att INGEN skall få mig att må dåligt i min omgivning genom yttre manipulation. Jag förstår inte varför någon skall få undergräva mig genom att lusläsa min blogg eller kolla vilka kontakter jag har på Facebook. Jag är jag och min blogg måste jag trots allt få skriva vad jag vill i och i synnerhet om jag står för det. Tänk att lägga tid på att rota i dessa, man måste vara en aning besatt av något när man gör så eller kanske har man ett så tråkigt livet att man söker något substitut. Undrar om man hittar något intressant i bloggen - i så fall bjuder jag på det för att glädja dessa arma medmänniskor. Jag har aldrig förstått hur man kan gå genom livet som ett offer, visst har vi alla en massa trauman så väl från barndom ,uppväxt och nutid. Grejen är att det som hänt tidigare får man bearbeta för man kan inte leva sitt liv i backspegeln om man skall kunna gå vidare och framåt dessutom. Det är inte så lätt det vet jag men det går och jag tror att man måste vidare även om själen fått en del ärr under tiden, ärr är bevis på läkning.

Om jag är under uppsikt så är den heltäckande nu - jag kollas om mitt liv och leverne på Facebook och i min blogg, och en av kvällstidningarna förkunnade stolt att USA spionerar i min e-mail. Läckert, jag måste vara en VIP-person på alla vis trots att jag inte känner mig smickrad. Jag har  känt mig kontrollerad och spionerad på men det gör jag inte längre. Det finns många sätt att flå en katt så jag tänker ignorera dessa personer om de inte börjar om på nytt att använda det jag skrivit som ett vapen mot mig för då anmäler jag dem. Nu struntar jag totalt i det som varit och börjar skriva i bloggen som vanligt.

Sedan sist har jag hängivit mig åt något av det bästa jag vet: HERRAR, MILITÄRORKESTRAR och MANSKÖRER. Hoppsan så fel det kan se ut om man läser vad jag skriver med fel "glasögon", man kan få för sig att jag bara har karlar i huvudet .Så är det dock inte för jag tänker både på Surögda Ester och Skaldjuret Gunvald när jag inte tänker på min man den Luggslitne Riddaren
Herrarna är som alltid de jag kallar mina bröder, det där gänget som kommer på mina patenterade herrmiddagar. De har utökats med ytterligare några nya män - gifta ärbara herrar som gör sin debut vid nästa middag.
Militärorkestrar är underbart att lyssna på men allra bäst trivs jag med Hemvärnets musikkår - trots att de bytt namn till det uridiotiska Försvarsutbildarnas musikkår.
Manskör då? Tja, det går bra med vilken som men närmast mitt hjärta står stadens manskör Mannheim. Herre min je vad det svänger om männen oavsett om de sjunger Sverige eller Magnus Ugglas Prata, prata. Jag blir lyrisk varje gång jag hör körens sonora stämmor. Tur att nationaldagen gör att man får njuta av skön musik i olika utförande.

Om några veckor skall jag till Almedalen, den märkligaste platsen på jorden om man ser på det ur politisk synvinkel. Tänk att få se de stora elefanterna dansa precis som förra året, eventuellt få en kram av Anders Borg och gå på intressanta föredrag sju dagar i veckan. Jag åker som den moderat jag är och kommer att vara fri att skriva och tycka precis vad jag vill utan att behöva höra att jag smutskastar partiet. Det har jag inte en tanke på, men jag tänker träffa en del trevliga människor som jag blev bekant med förra året  och även delta i något mingel som jag har biljetter till. Spännande på min äran och fritt då jag inte är där på uppdrag utan bara där som den jag är - en liten tjock moderattant.

Närmast i tiden skall Mannen i mitt liv och jag göra några studentuppvaktningar och sedan blir det som vanligt jobbigt när 19 juni kommer. Det är den dagen som min äldsta dotter Flickan som Skrattar i Vinden blev just det - Flickan som Skrattar i Vinden. Samtidigt är det som alla andra år hennes yngre syster Den Vackra Fru Johanssons födelsedag. Vi lånar en bil och sedan hämtar vi min demente far för att hälsa på mina vackra döttrar. Först åker vi till kyrkogården där den äldste vilar under en stor ek sedan far vi vidare till hennes lillasyster och hennes man och dricker kaffe. På hemvägen konstaterar vi att livet är fantastiskt och att det finns mycket att vara glad över trots saknadstaggen som känns till och från.

Så är det och så blir det och man går vidare mot den framtid man inte vet något om. Framtiden är där, långt där framme.


2 kommentarer:

  1. Man mister så mycket om man går baklänges genom livet. Du resonerar som vanligt på ett väldigt igenkännligt sätt för mig.

    SvaraRadera
  2. Ja det gör man det är precis som att trava runt i för små mentala skor - det blir skavsår på själen, på jaget. Onödigt och inskränkande.

    SvaraRadera