söndag 4 augusti 2013

Jag skall dö

- men det är ju ingen hemlighet för någon. Allt som föds skall i slutet av sin levnad dö, det finns med i vårt dna. Konsten är att leva sitt liv under tiden man har det och så gott det går, det finns trots allt både gyllene dagar och gråväders dito.

Att jag kom att tänka på min förgänglighet kan bero på att jag var på begravning i fredags. Vi tog farväl av Stig som inte orkade leva längre, och det var precis vad prästen sa - han orkade och ville inte leva längre. Så skönt att hon pratade öppet om att vår vän och hans självmord. Förr fick en "självspilling" inte en begravningsakt i kyrkan eller vila i vigd jord utan i bästa fall grävdes de ner utanför kyrkogårdsmuren. Det förekom nog många och konstiga saker för att dölja självmord förr för att man skulle få begrava sin släkting på vanligt sätt och konstigt nog blev familjen också utsatt för "skammen" att någon där tagit sitt liv. Det blev en fin akt och förhoppningsvis och om det finns en gud så är han återförenad med sin livskamrat.

Lördag morgon läste jag morgonavisan och där stod min väns dödsannons och två annonser över gamla klasskamrater. Det blev förvirrande på alla sätt - dels för att det var oväntade dödsfall och för att jag inte kunde få in tanken i skallen att jag var lika gamla som dessa män som bevisligen var döda nu, ingen av oss var längre 17 år och på väg ut i livet. Det är lite rörigt i min tankevärld helt klart och inte blir det mindre rörigt av att jag inte tänker på döden dagligen den kommer när den kommer. Men nu vid livets middagshöjd så förväntar jag mig inte att dö riktigt än även om jag inte är rädd för döden. Nåja det blir nog bra med döden , den kommer när det är dags utan att jag grubblar över det.

Efter döden tycks vara ännu svårare att tackla för en del. I Södertälje vill kommunen dra ner på anslagen till de som får begravning på kommunens bekostnad och att man slopar gravsten till dessa. Jag tycker det är ett utmärkt förslag men en del sätter ett likhetstecken mellan att inte den döde slipper "fattigstämpeln" ens som död bara för att ingen sten finns på graven. Konstigt - fler och fler vill strös för vinden och det gäller alla samhällsgrupper. Min vän Anybody skriver utmärkt om det i sin blogg.

Slutligen vill jag berätta att mannen i mitt livs dotter gifte sig igår med sin Fredrik och de är nu på väg till Cypern på bröllopsresa. En gyllene dag för dem som jag hoppas de bär med sig minnet av livet ut.

Det blev en blogg om ytterligheter (precis som livet kan vara) så ta tag i livet nu och lev det. Nu skall jag fira mannen i mitt livs 69-åriga födelsedag. Grattis gubben min!


ANYBODY   http://anybodys-place.blogspot.se/2013/08/en-sten-med-mitt-namn-pa.html

2 kommentarer:

  1. Jag är ju också i den åldern att en del av mina jämnåriga börjar dö. Det är lite otäckt på ett sätt. Jag brukar säga att jag inte är rädd för att dö, jag har bara inte lust att göra det just nu. Jag vill hinna med mycket mer innan jag lämnar in. Men nu har jag börjat inse att jag nog är lite rädd ändå. Det har blivit så sedan jag fick min KOL-diagnos. Så nu är jag uppmärksam på varje hostning och när jag får det jobbigt att andas. Det blir så vissa kvällar. Då dyker lungcancerspöket upp och jag blir rädd. Men fortfarande handlar det om att jag inte vill dö ännu på ett bra tag.....:-)

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt i ditt tänk - jag vet att jag skall dö, men jag har inte tid och lust just nu.

    SvaraRadera