fredag 23 januari 2015

TANT VAR DET HÄR!!!!

Ibland förfaller jag till längtan till tiden jag tillbringade som bloggare på Aftonbladets bloggosfär. Inte till själva stället som sådant för det var ett otäckt ställe med mentala knivhugg och smutskastning mellan bloggarna och med förkärlek hängde man gärna ut varandra utan att någon åtgärd från ledningen. Nej vad jag längtar efter var den virituella värld som Anybody skapade för att vi skulle få vår katharsis och få leva ut våra tokigheter . Det var ett paradisträsk där vi levde ut våra tokigheter och vältrade oss i mental gyttja och hade det kul för vi visste vad allt stod för där. Själv tillbringade jag min asyl där med att spela tutilur, dricka paraplydrinkar och dansa poldance iklädd neonfärgad bikini och stilettoskor. Det var mycket renande att vältra sig i detta virituella träsk - men det var då det.

Poledance var det något som jag såg att man har öppnat en studio för i vår stad. Jag är inte säker på om man kan gå in där och vara åskådare när det dansas eller om man lär ut hur man uppför this piece of art för andra. En sak jag säkert vet är att jag har tantifierats så till den milda grad utan att märka det så jag gjorde inte som jag skulle ha gjort tidigare i livet - jag gick inte in och anmälde mig utan struttade förbi med broddar på skorna och ett stadigt tag om Dramaten. Jag misstänker det värsta om denna attraktion då studion håller hus i den f.d sex-o-videoshopen. Shopen tillhandahöll dildos, sexiga underkläder (trosor utan gren bland annat) och runkbås med hushållspappersrullar och filmvisning. Det är sant och inga andrahandsuppgifter - jag har varit in där i ett helt annat ärende och såg det även om det var länge sedan.

'Min tantifiering har bara blivit värre trots att den bara smugit på mig utan att jag lagt märke till den. Vid halka har jag numer broddar trots att de klapprar och är gula, färgen har aldrig klätt mig men jag klapprar på ändå och håller mig på benen. I min väska har jag numer en liten påse att förvara broddarna i när jag beträder köptemplens högblankpolerade golv. Igår var det bra att ha broddar för jag hittade en förtvivlad man i en liten uppförsbacke där han satt i sin elektriska rullstol och inte tog sig ur fläcken. Han gungade i sitsen medan jag sköt och vickade på. Vi lyckades komma loss men innan dess stod jag på knä i snön och låg även på magen , ett perfekt fotgrepp hade jag dock under hela operationen

Jag har varit på vernissage också och det var i full snöstorm jag vandrade dit så ingen av mina vackra hattar eller minkpälsar luftades den dagen. Det var tur att det dåliga vädret gjorde att inte det kryllade av kändisar där för hur hade det sett ut om jag blivit påkommen i reflextäckjacka lovikkavantar och TOPPLUVA? Fötterna i präktiga kängor med broddar såg inte så många tror jag men är glad att ingen kunde se mitt präktiga underställ i merinoull. Mina blommiga slamptights ägnade jag inte en tanke vid denna utflykt.

Senaste kommunfullmäktige bevistade jag iklädd svarta långbyxor med dito kavaj och vit tröja och sådana perversa klädidéer har aldrig tidigare förekommit i min värld. Tur att jag har lagt bort mitt pärlhalsband så jag inte kan hitta det för det hade blivit för mycket.
Vet ni vad jag letade efter igår? Min mors fodral med virknålar! Jag vet att jag tog hand om det men vet inte vart det ligger och nu när jag har en del roliga restgarner så kan jag kanske virka mormorsrutor medan jag tittar på Antikrundan.

Nu förstår ni kanske att det går utför med mig att jag nog är en riktig tant, en tant med broddar och präktig klädsel som nobbar poledance, tittar på Antikrundan och handarbetar. Det är inte helt slut ändå - jag har rosa hår och skall fortsätta med att jobba som krokimodell. Kommer våren någon gång blir det genast roligare kläder oavsett om jag sitter i Landstinget,kommunfullmäktige eller i kulturnämnden.

Det är vädret som gjort mig till tant - tror inte ni det? Jag kommer att slå ut samtidigt med vårblommorna det är jag säker på, för man kan väl inte växa in i att vara en tant ? Det räcker att vara en Granntant. 

måndag 5 januari 2015

Bland lyckobrev och fyndlådor

Som liten unge kommer jag ihåg att vid festligheter och marknader fanns det bord eller fiskdammar där man kunde köpa lyckobrev. Det var egentligen påsar som det helt enkelt stod "lyckobrev" på med rosa bokstäver för flickor och blå för pojkar. Jag kommer inte alls ihåg vad det kostade men priset var säkert överkomligt för jag köpte glatt både 2 och 3 brev. Min lillebror hade den sagolika turen att alltid få nästan äkta Dinky Toys-bilar i sina påsar, min kompis Gittan fick alltid vackra smycken. Hon fyllde sitt smyckeskrin (med den dansande ballerinan på locket) med juveler i alla möjliga utföranden. Som vanligt glodde jag alltid ner i påsen på mitt kap som jag då tyckte alltid var en bunt filmstjärnor som aldrig innehöll Tommy Steele eller Elvis Presley. Jag lärde mig aldrig att det var så utan hoppades varje gång att förbannelsen skulle brytas och även jag skulle få ett vackert halsband - till och med en bil i en pojkpåse hade varit attraktiv. Min hög av dubbletter på Doris Day, Mel Tormé och Rin Tin Tin var gigantisk och obytbar när jag äntligen växt ifrån min lystnad på lyckobrev.

När jag flyttade hemifrån till egen lya åkte jag och en kamrat på så kallade bonnauktioner och hade väldigt roligt när vi tågade därifrån med en fyndlåda. En gång betalade jag 5 kronor för en banankartong med en gjutjärnsgryta i fint skick, fyra stora damastdukar och ett dussin nya linnehanddukar - man ansåg att det inte fanns något värde i dessa ting då men de fröjdar mig fortfarande efter fyrtio år.

Fyndlådor finns fortfarande men de är dyrare och man bör inspektera noga vilket innehåll de har och vilken låda som man vill ha. Det har hänt att jag sett något attraktivt som den fina soppsleven och smörknivarna i nysilver som skulle passa till det man har hemma och noterat låda och vad jag vill ge för den. Rätt var det är så ropas lådan ut och man är med i matchen, buden haglar, pristaket är sprängt sedan länge men man är i slutänden lycklig ägare till en fyndlåda. Ett fynd för 400 riksdaler och när man tittar efter dessutom fel låda innehållande saker som man inte vill ha eller inte ens vet vad det är för något.

En sprucken sockerskål, en vev och hålskiva till en gammeldags köttkvarn men utan kvarn är inget som jag kallar fynd även om allt är svept i en trasig tyllgardin. Toppar man det hela med en träsak som ser ut som en tjock skärbräda med djupt inskuret rutmönster tillsammans med en knippe svedda grytlappar då börjar man tvivla på så väl omvärlden och sitt eget förnuft. Man får leva på att man fått tag i två vackra soppterriner en annan gång för bara 20 kronor.

I höstas alldeles efter valet tänkte jag faktiskt på de där lyckobreven och det kändes nästan som om jag hade delat ut de eländiga filmstjärnorna i den blå valstugan på torget till väljarna. Mel Löfven, Doris Romson och Rin Tin Tin Sjöstedt är ingen uppbygglig trio. Det där vägdes upp av att vi utlovades ett extra val som skulle utlysas 29 december trots att jag på inget sätt såg fram mot ett val till efter att ha tuggat mig igenom både EU-val och sedan det sedvanliga valet.

Strax före jul var jag helt inställd på att ett val till klarar jag även om det gnisslade i mitt eget maskineri så jag och mannen i mitt liv åkte på en julturne med hjälp av SJ och ene sonen. Det var mycket lyckat men det var skönt att komma hem till sin egen säng i mellandagarna men det var inget roligt att slå på tv och hamna i en presskonferens där det meddelades födelsen av den så kallade "decemberöverenskommelsen".

Det var som att landa på en stor kaktus med det beskedet när det gällde min egen energi. Jag vågar inte lita på att några överenskommelser hålls i längden med människor som jag personligen inte skulle köpa en begagnad cykel av. Nuvarande regeringen tycker jag annars mer och mer liknar ett av mina bottenapp bland fyndlådor - massor med prylar som jag inte kan hitta någon funktion på, dåligt ihopsatta och en del låter dessutom ganska illa. Ack ja ack ja.

För att bota min politiska melankoli hjälpte jag min dotter "Den vackra fru Johansson" med hennes mellandagsreashopping och äntligen hade jag riktig tur. I ensamt majestät hängde en dunjacka i min storlek och min färg. Färgen heter Very Berry Pink och är något intensivare än min hårfärg. Givetvis köpte jag den och nu hoppas jag på intensiv sol eller regn så jag kan komplettera klädseln med mitt rosa parasoll jag fick i julklapp.

Vet ni att det finns fler Granntanter? På nätet finns grannntanter.se som drivs av Camilla Thulin som är en fena på kläder och klädsmak och Karina Ericsson Wärn chefskurator på Kulturhuset, författare och journalist. Undrar om någon av deras läsare råkat ramla in i min blogg och blivit förvånade över att hitta mig, en tjock liten tant med en massa åsikter om kläder konst och det mesta som rör sig i min omgivning. Jag bjuder på det men skall nog smyga in och spana hos Camilla. Hon gav ut en bok för några år sedan som heter "Gör om mig", det är jag inte intresserad av, men kanske hon kan hjälpa till med "Framhäv mig" i all blygsamhet.

I morgon skall jag packa ner de återstående julsakerna i sin låda och sedan blir det vardag igen. Katten skall avgiftas från anka i gele och återföras till torrfodertuggarnas skara igen, helt enkelt för att det är dyrt och jag måste åka till en annan kommun för att handa dessa delikatesser. Mannen i mitt skall avverka några läkarbesök och sedan är det vardag igen.

Nu ska jag sova för i morgon skall jag åka skidor med Calle Halfvarsson.